”SOMETHING IS ROTTEN IN THE STATE OF DENMARK” OM POLITISKE (ENDRINGS)PROSESSER - OG SAMTIDSKUNSTEN EN UTVÄRDERING AV NORSK KULTURRÅDS PROGRAM ”KULTURELLE ENDRINGSPROSESSER OG ESTETISKE VERDIER I SAMTIDSKUNSTEN” 2002 – 2007 OBS DEL 2
(forts på DEL 1)På frågan ”Er kulturelt mangfold blitt en viktig del av samtidskunsten i Norge”, svarar han:
”Det er en generell tendens at samtidskunsten har blitt mer opptatt av å involvere seg i en samfunnsmessig diskurs de senere årene. Slik går mange av prosjektene som får støtte i dette programmet inn i en større utviklingstendens. Det viser en svært aktuell måte å nærme seg samtidskunsten og sosiale endringer på. Og [...] det [er] et gledelig høyt nivå på søknadene.”
Citaten är intressanta på många sätt och vis, men först och främst säger det mycket om hur man har valt att se på programmets syfte. Det visar till exempel så klart att kvalitet var ett av kommitténs kriterier på vad som skulle få stöd eller inte inom programmet. Det kan tänkas som en självklarhet, och det är ju också något som såklart är en viktig utgångspunkt för vad ett Kulturråd önskar stödja och detta har rapporten redan berört.
Om man ser på konst som ett slags metastruktur, något som är vanligt idag, på den verklighet som vi lever i, hur samtiden speglas, reflekteras och därmed blir involverad i en diskurs som behandlar hur man ser på verkligheten från ett lite annorlunda perspektiv, är det en helt naturlig konsekvens att de dagsaktuella frågorna om globalisering och mångfald blir upptagen i samtidskonsten och dess diskurs – det är strängt talat en nödvändighet med tanke på hur samhället idag är sammansatt. Denna process blir då till något som ett program som ”Kulturelle endringsprosesser og samtidskunsten” hos Kulturrådet strängt talat inte kan undgå att stödja då de stöder samtidskonst. Men från det att stödja en naturlig diskurs inom samtidskonsten till att ”aktivisere en kunstfaglig praksis der dette er et grunnleggende premiss” [Ekroths kursivering] är det en otrolig mängd meningslager och blir därmed något en utvärdering av programmet nödvändigtvis måste belysa.
Samtliga av Kulturrådets program har som mål att stimulera produktion och förmedling av samtidskonst i en verklighet som kännetecknas av ett ökande kulturellt mångfald och inbegriper en diskurs om globalisering och dess konsekvenser. Men er det lika klart att det också ligger i uppdraget att medvetet skapa en form för konstnärlig praksis? Nej, jag skulle vilja påstå att konsten skapas av konstnärer, inte av curatorer eller av andra finansiella producenter. Men det jag hellre skulle vilja lägga in i Kvists ord är det att Norges konstliv under lång tid inte har varit helt ”up to date” med en internationell konstdiskurs. Gapet mellan den lokala Norska och den internationella konstdiskursen vid tiden då man la upp planerna för Kulturrådets ”ändringsprocesser” var så stor att man insåg att man måste hjälpa till lite extra för att klara av att förminska gapet genom att aktivt införa begrepp och diskurs till Norge som behandlar en samtida verklighet i en internationell diskussion. Någon kanske skulle vilja kalla detta för toppstyrning, andra för helt nödvändiga handlingar för att förändra ett konstlimat till det positiva, i en situation där man oavsett inte kan kontrollera projekten, dess kvaliteter eller detaljstyra innehåll.
Men då man inte fick in tillräckligt många ansökningar som motsvarade hur kommittén tolkade sin mission om kvalitet för projekten inom satsningens ramar under 2002 valde man att precisera utlysningstexten. Här blev konstnärer och konstförmedlare med minoritetsbakrund speciellt uppfordrade att söka. Det att komma från en minoritetsbakrund blev här helt klart och tydligt ett viktigt kriterium för satsningen. Men samtidigt är det inte ett kvalitetskriterium i sig själv att komma från en minoritetsbakrund – något som inte alltid har varit lika uppenbart i liknande satsningar i andra länger, som för exempel i Sverige under det så kallade ”Mångfaldsåret” 2006. Här finns inbyggt en möjlig konflikt i urvalsprinciperna för projekten, speciellt i perioder då aspekter om god kvalitet på ansökningarna är låga.
Men med en lite annorlunda ingång än Kvist säger Khalid Salimi som ledde Mosaikk-programmet i en intervju under 2002 i Kulturrådets egen publikation ”Nytt fra Norsk Kulturråd” 1/02 angående Mosaikk och satsningen på kulturellt mångfald att:
”Innad i Kulturrådet har det blitt en felles oppfatning at kulturelt mangfold ikke bare handler om prosjekter der kunstnere med minoritetsbakgrunn er med, men att dette dreier seg om utviklingen innen kunst- og kulturfeltet generelt. Jeg tror og håper at Kulturrådet er et symptom på en allmenn endring i kunst- og kulturlivet. Jeg synes å spore en tenkning der kunstutfoldelse ikke primært blir sett i lys a nasjonbyggende effekter. [...] Det kulturelle mangfoldet er i ferd med å berøre kunstlivet i selve dets kjerne og nye møtesteder er i ferd med å oppstå. Men det viktigste er at det er kunstnerne som har vært, og er, drivkraften for å styrke mangfoldet.”
Detta handlar om att konstlivet styr Kulturrådet och inte tvärtom. Ett väldigt viktigt konstaterande. Men hur kan man nå sina mål om inte kvaliteten i projektbeskrivningarna är tillräckligt hög eller om kompetensen hos de som ligger bakom ansökningarna inte är tillräckligt stor?
Ändringsprocesserna i Mosaikk-programmet handlade också om en självorganisering inom Kulturrådet genom att Mosaikk skulle övergå till att genomsyra samtliga delar av Kulturrådets verksamhet. Då man förfinade sitt arbete med konsten och det flerkulturella samhället genom att förändra det tidigare Mosaikk-programmet till att istället inarbeta delarna av programmet till alla rådets verksamhetsområden för att på detta sättet försöka att återspegla samhället och konsten de verkar i och för, innebar det också ett lite nyare sätt att tänka på. Det fanns ett önskemål om att förändra institutionen på ett grundläggande sätt, inifrån strukturen, där ”institutionen”, som i denna kontext står för Kulturrådet, men i en generell kontext som i regel betecknar en enorm tröghet inför förändring. Här ville man stå som en förgrundsgestalt för andra institutioner om förändring och också med en vilja till att bli ”lättare”, att skapa tillgänglighet och också nå ut till en annorlunda sammansatt, ny och mer mångfacetterad användargrupp. Det fanns en önskan om att medverka i ett berikande av uttrycksmångfalden på ett reellt sätt, och också att arbeta för att skapa strukturella möjligheter för minoriteters likställning. Här ville man skapa möjlighet för bidragstagare som representerar minoritetsgrupper att komma närmare finansiering av framtida projekt som också omformar och formulerar en verklighet som kan vara annorlunda än det ”normala”, homogena och kanske också disciplinärt konformt. I detta uppstår programmet KE. Tankarna är goda.
Men det som står utanför det normala, det homogena och också det konforma måste också – i det minsta delvis – stå utanför också den så kallade ”goda smaken”, och det som är legitimerad god kvalitet; det vill säga vara legitimerat av en konsensus i en västerländsk strukturell institution. Hur ska man då bedöma något som står ”utanför” god kvalitet när man befinner sig inom ett system som definitivt i sig självt är ”innanför”, och som dessutom skall agera som en garant för denna konsensus av god kvalitet?
Dessutom: hur skall man utvärdera ett sådant program eller de projekt som programmet har finansierat på ett adekvat vis utan att falla direkt ner i de enklaste och mest stereotypa falluckorna? Jag tror att ett av svaren på detta avgörande och kritiska spörsmål helt klart är att undgå att relativisera av kvalitetsbegreppet i den grad att begreppet blir meningslöst, samtidigt som man måste vara öppen för andra definitioner i en dialog. Kanske kan man tala om olika definitioner av begreppet ”kvalitet” i olika situationer så som man talar om ”kvalitet” när det kommer till låt oss säga vinterkappor, att det får betyda olika saker beroende på om man befinner sig på ett ställe ovanför polarcirkeln eller i ett land med medelhavsklimat. Problemet som kan uppstå här är när man inkluderar något annat i kategoriseringen dessutom, låt oss säga ”skjortor”, eller som i Halakat/Sirklers fall ”vardagskonst”.
.
Med detta sagt är det extremt viktigt att i alla olika situationer där man använder ordet på olika sätt och med olika innebörder att vara otroligt noggrann med att själv definiera vad man lägger i ordet innan man använder det – det är just genom en dialog om detta som dialogen om värdet i definitionen kan starta. I detta sammanhang måste begreppet kvalitet befria sig en smula från det västliga platonska-kantianska utan att nödvändigtvis befria sig helt från det. Man kan tänka sig en användning av ”konstnärlig kvalitet” där det står för något som öppnar upp för a) dialog och diskussion och b) kompetenshöjning till exempel. Det måste också tillföra något annat än endast stereotypa plattityder och måste kunna i någon mån vara själv-reflexiv i den bemärkelse att man är öppan för sina egna begränsningar och fördomar liksom för andras. Det handlar om att vara öppen med sina egna brister och därmed öppna upp för andras kritik – och därmed en dialog. Men använder man däremot ”dialog” eller för den delen ett så galet epitet såsom ”invandrarkonstnär” vilket nämns flera gånger i programmets papper som ett kvalitetskriterium måste man vara helt tydlig med detta, och kanske kommer då andra former för kvalitet stå tillbaka, och här har inte KE varit tydlig nog. Att begreppet ”kvalitet” inom kulturen är en öm och kritisk punkt kan vi konstatera efter den debatt som uppstod efter Svenska regeringens kulturutredning anno 2009 där man föreslog att man helt och hållet skulle stryka begreppet ”kvalitet” som kriterium för kulturen. En av kritikerna för detta förslag menade att det ju just är begreppet ”kvalitet” som kulturvärlden hela tiden arbetar med – utan kvalitet inte heller någon kulturdebatt.
Så har vi det klassiska problemet om fördelningen av makt. Vem har defnitionsmakten och hur delar man med sig av både fördelningsmakten och definitonsmakten om av vad ”god konst” är och utgörs av utan att endast reproducera sina egna värderingar? Detta är ett problem som för exempel manliga strukturer inom de styrande institutionerna har strävat med i över hundra år. Den diskurs man önskar att förfördela med programmet KE handlar just om förskjutningar, ja ändringsprocesser, inom maktstrukturen. Mycket av den så kallade ”nya institutionalismen”, som har växt fram under exakt samma tid som programmet verkade, kritiserar institutionen som en struktur där makten manifesteras just av institutionens struktur. Det är alltså en självrefererande maktapparat som endast kan fungera då den existerar i samråd och samverkan med andra institutioner – i en större institutionell struktur – och här befäster sig själv genom att befästa varandra. Det är en institutionell kritik som vi sett från 60-talet och framåt, men det som är nytt med den sk. ”nya institutionalismen” är tanken om att skapa en struktur innanför institutionen som inkorporerar en kritik av maktstrukturen/institutionen. Man önskar att skapa en demokratisk plats för olikartat tänkande, för minoriteter, och en plats för mångfald inifrån och ut. Man menar att detta är det enda alternativet om man inte önskar revolution eller anarki. Men det klart, det finns en risk att detta ”inifrån och ut” endast blir uppslukat och inkorporerat i den större maktapparaten och därmed bara manifesterar den större maktstrukturen genom att vara ”kritisk”.
Kulturella ändringsprocesser i samtidskonsten – en slutkommentar
Många namn på personer som har sökt och deltagit i de projekt som fick beviljade medel av Kulturrådet genom satsningen KE är helt klart inte stereotypa norska namn och det skulle kanske därmed vara enkelt att dra slutsatsen att de därför automatiskt tillhör en minoritetsgrupp och därigenom komma fram till ett resultat där Kulturrådets satsning har lyckats. Men det skulle vara fel och fördomsfullt, dessutom skulle detta tillvägagångssätt skjuta förbi mål. Även om 100% av alla namn som deltog i alla projekt som ansökte om medel från satsningen inte skulle ha varit stereotypa norska personer skulle detta resonemang resultera i ett felslut. Detta på grund av samma typ av problemställningar som tagits upp i rapporten, kanske speciellt då definitionsproblematiken kring begrepp som ”minoritet” och ”minoritetsbakgrund” och med tanke på det största frågetecknet om vem och vad som ska integreras för att nå gram till de mål som satsningen egentligen hade.
En annan viktig sak att knyta tillbaka till är satsningens storlek och dess ekonomiska begränsning. Detta både i förhållande till vad Kulturrådet delar ut totalt till andra konstnärliga projekt inom bildkonstområdet. Åter igen, det går att göra underverk med en nollbudget men stoleken av den totala summan som ges till minorieters projekt är av ett stark symboliskt värde och en signal utåt om hur viktigt det är. KE delade ut ca kr 6 miljoner av totalt kr 75 miljoner inom bildkonstområdet vilket är en marginell summa i sammanhanget. Om man verkligen önskar att nå målen om att styrka och synliggöra minoritetsgrupper i ett större sammanhang är det essentiellt att inte fortsätta marginalisera finansieringen för detta. När målen verkligen inte är integrerade till fullo i verksamheten utan fortfarande specialförfördelas – med en marginell summa – blir bilden utåt inte speciellt intagande.
Samtidskonsten står i konstant förändring, i en konstant ändringsprocess. Den ändrar sig och står i fluxus – det handlar om tekniker, former och tematik/innehåll som reflekterar sin samtid. Och om samtidens kulturella influenser. Det är inte konstigt om det inte kommer in ansökningar med tillräcklig stringens i förhållande till tematiken globalisering och marginaliserade grupper eftersom titeln på satsningen är vag och egentligen inte säger så mycket. «Kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier i samtidskunsten» är en titel som endast förmedlar något som varje samtidskonst-arbete eller projekt kan ingå i. Det är ett paraply för vad som helst. Detta är något som fått kritik från personer som sänt ansökningar som både fått avslag och tillslag, och man uttrycker invändningar mot titeln på satsningen. Man menar att vagheten i titeln kanske också uttrycker en vaghet i vad man egentligen försökte att göra med satsningen, socialpolitiskt, kulturpolitiskt och konstpolitiskt.
Det är egentligen märkligt att vi i slutet av 2000-talet fortfarande behöver institutionella program, kvotering och positiv särbehandling för att kompensera en diskriminering som fortsätter att existera gentemot minoritetsgrupper i en demokratisk civilisation som bygger på jämlikhet, broderskap och frihet. Lika villkor existerar inte på långa vägar. Men av erfarenhet vet vi också att kvotering och specialprogram också har en innebyggd förmåga att cementera just de samma diskriminerande tendenser de försöker att överbrygga. Det som tydligt framträder efter att ha gått genom programmets mål, arbete och projekt, är att det föreligger en grundläggande brist genomgående i samtliga led, nämligen en brist på kunskap och kompetens. Det börjar i en del av ansökningarna som går i direkt euro-centriska, relativistiska eller exotiserande fällor. Det fortsätter då kommittén också (sympatiskt nog) varit uppenbart osäkra på hur de ska hantera ansökningarna – och inte minst utifrån vilka kriterier. I mötesprotokollet 01/02205 finner vi följande talande citat:
”Rundt 1/5 av søkerne var kunstnere med minoritetsbakgrunn, fra Asia, Afrika og Latin-Amerika. Det var karakteristisk for søkermassen at det var disse søknadene som i hovedsak tydeligst formulerte prosjektenes form og/eller innhold som et bidrag til ’å utvide det kulturelle og geografiske grunnlaget for kunstdebatt og kunstforståelse i Norge’. Med ett unntak ble disse søknadene imidlertid avslått fordi Fagutvalget for billedkunst og kunsthåndverk mente at kvaliteten ikke var god nok. Utvalget ga i noen tilfeller også uttrykk for at det var et problem at de selv ikke hadde kjennskap til tradisjonene og derfor ikke hadde mulighet til å vurdere kvaliteten i prosjektet.”.
Det är trots allt så att det fortfarande är ”vi” som har definitionsmakt av begreppen. Därmed är det också ”vi” som måste ta ansvar för att makten fördelas rättvist och utifrån en kunskap om ”den andre”. ”Vi” måste ta ansvar för att kompetensen är så stor som möjligt inom beslutsorganen, inifrån institutionen.
Det är här ett program liknande KE i framtiden måste ha sin startpunkt: kännedom, kompetens och kunskap inifrån. Grundläggande när det kommer till integreringspolitik eller att hantera minoriteter eller kulturellt mångfald är att låta det själv-reflexiva ljuset skina på ”oss”, ”vi” och vad som anses vara ”normalitet”. För, som sagt, vem är det som egentligen behöver integreras, är det Norge med sina strax under 5 miljoner norrmän till en globaliserad värld, eller resten av världen till Norge? Svaret måste vara att vi i en startpunkt måste börja med oss själva genom att drastiskt öka den egna kompetensen om andra kulturer och traditioner genom att se utanför Norges gränser och skaffa en förstahandserfarenhet om andra kulturers kvalitetsbegrepp. Detta innan ”vi” ska försöka värdera ”deras” kulturella projekt utifrån ett oundkomligt och essentiellt raster av ”kvalitet”.1
Den sorts kunskap som måste eftersträvas är inget som kan läras ut på en kurs om postkoloniala studier på universitetet, det är en erfarenhetsbaserad kunskap som uppstår i en dialog, i ett utbyte. Det är här ett program som KE kan göra skillnad. Man kan först och främst välja att finansiera projekt där kompetenshöjning och utbyte är ett mål och till förprojekt där curatorer och konstnärer får möjlighet att resa utanför Norges gränser och prioriteringar ligga på ”Norge i ett internationellt perspektiv” istället för ett ”internationellt perspektiv i Norge”. Projekt som Pastor Bonus, där initierade konstnärer/curatorer redan har erövrat kunskap och har utvecklat en dialog, bör premieras, liksom workshops och seminarier som i Connecting Barents, där möten mellan konstnärer och mellan kulturer är essentiella för att nå liknande mål som de KE hade.
Kulturella identiteter måste behandlas som något sammansatt och under konstant förändring, inte som stereotypa självklara och odelbara entiteter. Man måste också förstå att kulturella identiteter aldrig är rena och opåverkade av sina kontexter utan ”skitiga”. Minoritetsgrupper måste behandlas som en heterogen grupp och inte som något där alla behöver eller önskar samma svar eller lösning. Kulturell identitet är något som växer organiskt och muterar med andra identiteter – något virusartat som smittar och låter sig smittas av andra intryck och kulturer. Samtidskonsten är också stadd i konstant förändring i en ”transhybriditet”, den förändras i takt med att världen förändras och fungerar som en metastruktur på sin samtid, samtidskonsten är ett symptom på samhället och tiden. Håller man med om detta så säger titeln ”Kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier i samtidskunsten” egentligen ingenting.
Här uppstår det som antagligen är ett av de största problemet för ordningens träffsäkerhet med tanke på att nå målen om att styrka deltagandet av personer med minoritetsbakrund i konstlivet. Svaret på om ordningen har varit träffsäker måste därför bli: nej. Det är ett nej som bygger på ordningens vaghet i formulering och också på tolkningen av formuleringen utifrån de problem som uppstår då man ska försöka att definiera vad ordningen egentligen vill – vem som gör det (vem som har definitions- och formuleringsmakten) och dess kunskap och erfarenheter, och även sökarnas såklart. Ordningen är så formulerad att den vill för många saker som inte bara är svårdefinierade men också som kolliderar med sig själv. Kriterierna blir för många.
Konst är filosofi förkroppsligat. Att försöka att påverka konstens politiska innehåll genom att använda finansiella maktmedel så som stödordningar är ett ultrasvårt territorium som lätt antar en septisk ton – även om målet är aldrig så välmenande. Då programmet Mosaikk blev avslutat blev det vidarefört inom området för bildkonst och skulle inarbetas i ”fagutvalgens” ansvars- och arbetsområden. Kulturellt mångfald skulle bli naturligt integrerat som en del av verksamheten i konst- och kulturinstitutioner härigenom. Det mest naturliga nästa steget för att ytterligare integrera tanken om ett kulturellt mångfald genom kulturpolitiska medel är att låta det bli en naturlig del av all verksamhet – även sin egen. Det bör finnas tid och möjlighet för fagutvalg att göra egna erfarenheter ”på golvet” för att höja sin egen kompetens, ute i en verklighet som påverkar samtidskonsten, utanför institutionen och utanför Norges och den västerländska kulturens gränser. Detta eftersom man måste vända på integreringsordningen – Norge måste integreras i ett internationellt sammanhang och inte tvärtom. Hur skall man annars motivera sin egen formulerings- och definitionsmakt. Detta i synnerhet med tanke på hur omfattande, och i ökande takt sedan början av 2000-talet, fördelningarna av resurser, kommunikationer och ekonomiska förutsättningar omfördelas och snedfördelas i ett internationellt perspektiv. Man måste börja se på sig själv utifrån.
Kanske är ändå det mest grundläggande problemet antagandet som återfinns i mycket av en kulturpolitik generellt: att tro att konst är en utilitaristisk verksamhet. Det ligger inte på de politiska styrande ordningarna att skapa konsten eller att försöka styra konsten eller dess praktik. Så fort man tror sig kunna använda konst som ett politiskt medel har man redan tappat makten – som konstnär eller som kulturpolitiker. Det är dock en helt annan utvärdering.