”SOMETHING IS ROTTEN IN THE STATE OF DENMARK” OM POLITISKE (ENDRINGS)PROSESSER - OG SAMTIDSKUNSTEN OBS DEL 1 EN UTVÄRDERING AV NORSK KULTURRÅDS PROGRAM ”KULTURELLE ENDRINGSPROSESSER OG ESTETISKE VERDIER I SAMTIDSKUNSTEN” 2002 – 2007
”Something is rotten in the state of Denmark”
om politiske (endrings)prosesser - og samtidskunsten
En utvärdering av Norsk Kulturråds program ”Kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier i samtidskunsten” 2002 – 2007
Av Power Ekroth
Innehåll
Förord 3
Presentation av programmet
«Kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier i samtidskunsten» 4
Metod 7
Presentation av projekt 2002-2007 9
Atopia 10
Connection Barents 11
Equatorial Rhythms 13
Halakat/Sirkler 15
Pastor Bonus 16
Prosjektet ”20” 17
Sammanfattning av projekten 18
Definitionsproblematik: ”kulturellt mångfald”,
”kulturell identitet”, ”minoritetsbakgrund”, ”minoritet” och ”kvalitet” 21
Kulturella ändringsprocesser i samtidskonsten
en slutkommentar 27
Appendix:
Innovativ politik i den vita kuben?
Förord
Denna utvärdering av satsningen ”Kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier i samtidskunsten” (KE) som utlystes sju gånger mellan år 2002 och 2007 och totalt delade ut kr. 6.447.000 till 72 projekt (ett urval från tillsammans 213 ansökningar totalt), blev beställd av Norsk Kulturråd under 2008. Rapporten är genomförd genom att gå igenom de ansökningar som kom in till Kulturrådet och blev behandlade av programmet under perioden 2002-2007, och i synnerhet de ansökningar som beviljades medel.
Målen för ordningen var mycket ambitiösa och omfattande och har gått ut på å styrke etniske minoriteters deltakelse i kunstlivet og bidra til å styrke den offentlige debatten omkring kunst og globalisering. Programmet är en sk. vidareföring av Norsk Kulturråds ”Mosaikk”-program, ett treårigt satsningsprojekt på kulturellt mångfald (1998-2001) inom de enskilda konstområdena i Kulturrådet.
Sedan programmet startade under 2002 har enormt mycket skett, inte minst inom de så kallade postkoloniala studierna. Världen har blivit avsevärt ”mindre” på grund av ökad kommunikation över så väl geografiska som etniska och kulturella gränser, detta på grund av en generös tillgång till billiga flygbiljetter, breddad mediatäckning och ett konstant ökande Internet-flöde. Men samtidigt har skillnaderna mellan grupper ökat lavinartat då ekonomiska och kulturella förutsättningar samt tillgången, eller avsaknaden av tillgång, till de nya kommunikationsformerna skapar större avstånd och klyftor i fördelningen av kunskap eller möjligheter. Inom de postkoloniala studierna anser man att en brytpunkt skedde i och med 11e september 2001 för globaliseringsprocessen och i diskursen kring detta. Det att sätta etnisk tillhörighet i stark relation med en minoritetsposition i behov av hjälp att integreras i ett större sammanhang eller i en majoritet är inte längre heller en självklarhet men anses till och med problematiskt idag. Med goda grunder.
Textförfattare Power Ekroth arbetar som oberoende curator och konstkritiker, är redaktör för den teoretiska tidskriften SITE, är insatt i de så kallade postkoloniala kulturella studier och är specialiserad inom samtidskonstområdet i ett internationellt perspektiv. Undertecknad är inte norsk medborgare, inte heller bosatt i Norge men i Sverige och har norskt påbrå och har arbetat ofta i Norge och för norska institutioner och har därmed både insyn och samtidigt ett ”utanifrån-perspektiv” som har både fördelar och nackdelar. Till nackdelarna hör att en förstahandskontakt med de beviljade projekten genom personliga upplevelser har varit omöjliga. Å andra sidan existerar varken vänskapsrelationer eller ekonomiska relationer med de som sökt stöd eller heller med Kulturrådet. Utvärderingen baserar sig istället i huvudsak på ansökningarna till programmet, Kulturrådets referat från möten samt personliga intervjuer med aktörer. Utvärderingen önskar att undvika ett strikt byråkratisk språkbruk som är mer vanliga i rapporter av liknande slag och använder sig istället av ett mer ”lätt” essayistiskt uttryck.
Presentation av programmet «Kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier i samtidskunsten»
Utgångspunkten för satsningen ”Kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier samtidskunsten”, oftast förkortad till «Kulturelle endringsprosesser og samtidskunsten» i Kulturrådets egna skrifter var tvådelad, och hade
en kulturpolitisk tilnærming med mål å synliggjøre og styrke deltakelse av personer med minoritetsbakgrunn i kunstlivet, som skapende kunstnere, formidlere, publikum og ressurspersoner
og en kunstfaglig tilnærming med mål å bidra til en kritisk offentlig dialog rundt betydningen av globalisering og kulturelle endringsprosesser mht endringer av kunstbegrepet og estetiske normer innenfor den kunstfaglige samtalen
Bland annat har medel getts till förprojekt, utställningsprojekt, seminarier, publikationer och andra konstförmedlingsprojekt.
Evalueringen har tagit i betraktande de projekt som har fått beviljade bidrag från det att ordningen startade under 2002 till och med 2007 – totalt 72 prosjekt. Ordningen ”Kulturelle endringsprosesser og samtidskunsten”, i evalueringen oftast nämnd som «KE», har sin grund i det såkallade Mosaikkprogrammet som hade som syfte och mål att:
1.bidra til å fremme og integrere fler- og tverrkulturelle uttrykk i de etablerte kunst- og kulturpolitiske ordningene og i kunstinstitusjonens daglige virke
2.bedre minoriteters muligheter for kulturell utfoldelse på egne premisser
3.bedre minoriteters deltakelse i kunst- og kulturlivet som utøvere, som publikum og som resurspersoner
Mosaikkprogrammet, ett treårigt satsningsprojekt på kulturell mångfald (1998-2001) inom de enskilda ansvarsgrupperna inom konst på Kulturrådet, varade fram tills 2001 då Kulturrådet valde att avveckla Mosaikk som ett eget program, för att i stället göra arbetet med kulturell mångfald som en integrerad del av rådets ordinära verksamhet och skulle alltså genomsyra varje del. Mosaikk hade en årlig avsättning à 5 miljoner NOK och gav stöd till ca 150 projekt. Programmet blev utvärderad av Baklien/Krogh i en rapport och av Anne-Britt Gran (Mosaikk – når forskjellen forener, 2002). Vidareföringen av Mosaikkprogrammet inom bildkonst och konsthantverk är ett direkt resultat av beslutet att programmet skulle inarbetas inom kommittéernas ansvars- och arbetsområden från och med år 2002. Initiativet handlade om att främja kulturellt mångfald som en naturlig och integrerad del av verksamheten inom konst- och kulturinstitutioner.
Arbetsgruppen för KEs kommitté bestod från början (2002) av Per Kvist, Elsie-Ann Hocklin, Jeannette Christensen, Mariann Komissar, Halvor Voldstad och Birgit Bærøe. Arbetsgruppen blev under tiden utvidgad med fyra inbjudna konstnärer: Juan Brito Vargas, Hans Hamid Rasmussen, Geir Tore Holm och Pierre Lionel Matte.
Arbetsgruppens mandat hade en bakgrund i Norsk Kulturråds verksamhetsplan 2002-2005 där det står att ”Norsk kulturråd skal i planperioden videreutvikle og forsterke innsatsen for å stimulere til kulturelt mangfold og kulturell likestilling innenfor alle virksomhetsområder”. Vidare står det att ”Det skal arbeides med å utvikle infrastruktur og rom for kunst som er særlig tilpasset behovene til innvandrende minoriteter når det gjelder kulturarv, kunstproduksjon og kulturell deltakelse.” Man önskade vidare ”spesielt å styrke utviklingen av gode utstillingsprosjekter som kan bidra til refleksjon omkring samtidskunsten i lys av temaene globalisering og/eller kulturelt mangfold.”
Under 2003 och 2004 blev det i tillägg till den ordinära utlysningen i oktober också utlyst medel för förprojektering av utställnings- och andra konstförmedlingsprojekt i maj.
Texten för utlysningen från Norsk Kulturråd för «Kulturelle endringsprosesser og samtidskunsten» var följande:
Invitasjon til prosjekter
Norsk kulturråd ønsker å styrke den kritiske refleksjonen omkring kulturelle endringsprosesser og estetiske verdier i samtidskunsten.
Globalisering og økt mobilitet av mennesker og kulturelle impulser – både innenfor og på tvers av nasjonale grenser – skaper nye og komplekse referanserammer innenfor kunstfeltet. Målet med denne invitasjonen er å få belyst hvordan disse endringene påvirker og utfordrer samtidskunstens ulike estetiske verdier og praksis.
Kulturrådet ønsker å støtte prosjekter som kan bidra til å:
utvide det kulturelle og geografiske grunnlaget for kunstdebatt og kunstforståelse i Norge
skape nye fora og rom for samarbeid og utveksling på tvers av tradisjonelle kulturelle, faglige og sosiale skillelinjer
utvikle formidlingsformer som henvender seg til nye publikumsgrupper
Hva kan det søkes støtte til?
utstillinger
andre typer formidlingsprosjekter
workshops
publikasjoner
Prosjektene kan realiseres både i og utenfor etablerte institusjoner.
Hvem kan søke?
billedkunstnere, kunsthåndverkere og fotografer
formidlere og formidlingsinstitusjoner
kuratorer
skribenter/forfattere
Kunstnere og andre initiativtakere med minoritetsbakgrunn oppfordres spesielt til å søke.
Krav til søknaden:
Søknaden skrives i brevs form og skal inneholde:
beskrivelse av prosjektet med bakgrunn for og formål med tiltaket
opplysninger om hvem som er ansvarlig for planlegging, økonomi og gjennomføring
framdriftsplan med forventet start- og avslutningstidspunkt
budsjett, finansieringsplan og søknadssum
presentasjon av de medvirkende
billedmateriale, eventuelt manuskript
visnings- eller distribusjonsplan
Texten blev såsmåningom ändrad och preciserad efter första gångens utlysning då man inte fick in tillräckligt många ansökningar som behandlade globalisering och kulturellt mångfald, och har sedan dess haft följande formulering i tillägg:
”Norsk kulturråd ønsker å styrke den kritiske refleksjonen omkring de endringsprosesser i samtidskunsten som lar seg knytte til temaene globalisering og kulturelt mangfold. Økt mobilitet av mennesker og kulturelle impulser innenfor og på tvers av nasjonale grenser skaper nye referanserammer for kunstfeltet. Målet er å få belyst hvordan disse endringene påvirker og utfordrer samtidskunstens estetiske verdier og praksiser. Kunstnere og kunstformidlere med minoritetsbakgrunn oppfordres spesielt til å søke.”
Vidareföringen av Mosaikk-programmet inom fackområdet för bildkonst och konsthantverk handlade som sagt om att vidareföra målsättningarna inom ramarna av Kulturrådets ordinära verksamhet. Då Mosaikk-programmet startade 1998 hade det som målsättning om att synliggöra konstnärlig och kulturellt mångfald genom att bidra till att främja och integrera fler- och tvärkulturella uttryck i de etablerade konst- och kulturpolitiska programmen. Det var ämnat som ett utvecklingsprogram vilket skulle fungera som ”trigger” för aktiviteter och evenemang inom de etablerade programmen och få igång processer som skulle möjliggöra att konst med flerkulturell utgångspunkt blev till en självklar del av den samlade konstbilden.
En av de mest centrala bitarna för KE i förhållande till Mosaikk var att ta till vara den internationella samtidskonstens utveckling med en ökande utväxling mellan områden som Afrika/Asien/Latin Amerika och Europa/Nord Amerika. Tidens trend var att visa fram samtidskonst från dessa områden i större och etablerade konstmönstringar såsom Venedig biennalen och Documenta. Man önskade att ta del av en internationell konstscen och därmed också vara delaktig i den ”omorganisering” och ”kartomläggning” som pågick (och fortfarande pågår) av den internationella konstvärlden från flera kulturella perspektiv, både med hänsyn till historieförståelse och infrastruktur. Till trots för att den västliga konstförståelsens perspektiv och vokabulär fortsättningsvis dominerar i globaliseringsprocessen spelar nyare konst skapad av icke-västliga konstnärer en central roll i den kritiska reflektionen kring just ändringar av konstbegreppet och estetiska normer.
Anmärkningsvärdigt är att av de ca 100 projekt som fick stöd från Mosaikk-projektet i Norge under försöksperioden var endast 10-13 projekt inom bildkonstområdet (antal sökande endast 15). Detta var något man aktivt önskade ändra på – man önskade få in fler ansökningar och stödja fler projekt av denna art.
Metod
Det finns flera tillvägagångssätt att närma sig de projekt som fått beviljade medel från kommittén för bildkonst, Kulturrådet, inom ramarna för KE. Det säger sig själv att det inte kommer att vara personliga reflektioner eller recensioner av projekt som fått beviljade medel från Kulturrådet som kommer att ligga till grund för rapporten.
Svårigheten med att utvärdera en såpass stor massa av ansökningar som fått antingen avslag eller beviljade medel är dock uppenbar. Efter en genomläsning av samtliga ansökningar är det inte lätt att i efterkant se vad som signifierar det som konstituerar ett beviljande eller ett avslag. Ansökningarna är mycket olika som sig bör: några är välformulerade, andra mindre välformulerade; några är kortfattade och andra är väl underbyggda och omfattande; och en stor variation återfinns även innehållsmässigt, genremässigt och uttrycksmässigt. Men att endast utgå från ansökningstexterna och i bästa fall utifrån rapporteringen av samma projekt är inte heller det allra bästa då texterna ofta dras med ett överdrivet torrt och politiskt korrekt språkbruk förhoppningsvis inte kommer i närheten av att fånga pulsen av det färdiga projektet.
Ett annat sätt att tackla det på är att undersöka och utvärdera vad de olika projekten efterlämnade av medial uppmärksamhet och ta reda på hur projekten togs emot i form av recensioner etc. Det är ju trots allt detta som är det huvudsakliga som många projekt till slut efterlämnar och som kommer att ligga till grund för hur historien skrivs. Det är också detta som ligger till grund för en eventuell diskursförändring. De projekt som skapar mest eko från sin omvärld är också de projekt man i eftertid ofta refererar till som ”ett spår i tiden”. En sådan komparativ undersökning utifrån samtliga projekt skulle vara intressant från en sociologisk synvinkel men också ganska poänglös i denna utvärdering då besökstal och/eller medial uppmärksamhet inte är samma sak som konstnärlig kvalitet. Det är å andra sidan absolut inte helt ointressant hur projekten mottogs och både mer ”objektiva” åsikter liksom inslag från hur arrangörerna själva rapporterar från händelsen är relevanta för sammanhanget och kan förhoppningsvis ge en större bild av de färdiga projekten. Det är alltså en kombination av ansökningstexter, slutrapporter, personliga intervjuer och andra recensioner/receptioner som skapar en resonansbotten och som ligger till grund för denna text.
Av de ansökningar som blev beviljade under åren 2002-2007 kommer den största andelen (ca 40%) från institutioner som sökt för specifika utställningar, installationer, kataloger eller seminarier som berör satsningens fält. Fritt stående organisationer och sammanslutningar i form av kulturföreningar och samfund samt enskilda personer, kulturproducenter och konstnärer har också fått tillslag (ca 30% vardera av ansökningarna) för projekt av samma art. Den lägsta summan ett projekt beviljades är kr. 10.000 (Ebba Mois ansökningar för ”Forandringer i det norske landskapet” år 2003) och det högsta beloppet som beviljats är kr. 400.000 (Du store verden! for prosjektet ”Equatorial Rythms” år 2006).
Andelen personer av invandrarbakgrund som beviljats bidrag inom gruppen av enskilda personer är ca 1/3, och personer med norsk bakgrund er ca 2/3. Andelarna är likartade för de ansökningar som fått avslag, med undantaget av att andelen med norsk bakgrund inom gruppen av enskilda personer är något större.
Utvärderingen kommer att använda sig av ett antal projekt som fått beviljat medel från programmet vilka är representativa och intressanta utifrån programmets rekommendationer och förutsättningar. Projekten presenteras i första hand utifrån ansökningarna – det som låg till grund för ett beviljande – i kombination med hur projekten blev mottagna i den lokala konstscenen plus rapporter från projektsökarna, och härifrån dra fram viktiga teman och viss problematik som har med utvärderingen av hela programmet att göra. Detta kommer att igångsätta en bredare diskussion som i sin tur drar fram andra utrymmen för underliggande frågor som är ofrånkomliga och essentiella för en utvärdering av programmet. Dessa problem och frågeställningar är större än de enskilda projekten och har att göra med programmet som helhet – det som skapar förutsättningarna för programmets delar vilket är dess projekt. Att utvärdera projektet enkom utifrån de projekt som fått beviljade medel skulle göra ett kategorifel eftersom själva programmet och dess teoribygge inte skulle bli utvärderat – utan endast dess resultatinriktning. Det är alltså nödvändigt att fördjupa huvudfrågan för utvärderingens ursprungliga mandat: att få fram huruvida programmet varit träffsäkert i förhållande till dess mål.
De ansökningar som fått avslag från KE har självfallet inte påverkat satsningens resultat om att styrka personer med minoritetsbakgrunds deltagande i konstlivet, mer än marginellt negativt i och med att de fick avslag. Satsningens resultat finns i så fall inom de projekt som fått beviljat medel, varvid det är motiverat att koncentrera sig på de beviljade projekten i utvärderingen.
Urvalsprincipen för de projekt som utvärderingen tar upp som exempel grundar sig på tanken om att presentera projekt som både är någorlunda representativa för alla ansökningar som totalt har kommit in till Kulturrådet innanför satsningens mandat, men är mer speciellt representativa för de ansökningar som blivit beviljade med tanke på bredd, innehåll och konst. Några av de ansökningar som tas upp här har fått en stor andel medel från Kulturrådet – andra en liten summa.
Valet att skriva om några projekt som fått en stor del medel handlar inte om ett antagande om att ”mindre pengar betyder mindre värde” - det handlar istället om att det endast är ca 70 projekt som beviljades av programmet och totalt endast ca 6 miljoner kronor det är frågan om. Delar man det totala beloppet med antal projekt blir det endast ca kr. 90.000 till varje projekt. En tämligen beskedlig summa kan betyda allt för ett projekts tillkomst, och ”småsummor” är verkligen inte att förkasta. Men när vi från början behandlar en väldigt liten summa (i synnerhet i komparativ bemärkelse) läggs automatiskt en större betydelse vid de projekt som fått extra stor del av den totala summan något mer intressanta för utvärderingen av Kulturrådets mål.
De utvalda projekten representerar också viktiga teman för området och för utvärderingen, där vissa av projekten verkligen har pekat i en riktning där dialog och samtal om satsningens mål har varit centrala. Urvalet lägger vikt vid några centrala projekt som fört dialogen vidare och som med små medel startat processer som ligger i KEs mål, men också några projekt som har haft en annorlunda effekt. Detta för att visa på hur de problem som utvärderingen senare kommer att dryfta omsätts i en praktisk verklighet och visa på de svårigheter som formuleringen och definitionen/tolkningen av satsningen har. Detta är också viktigt då utskottet haft problem i förhållande till projektens kvalitet och hur de har valt att tolka begreppet kvalitet i förhållande till satsningen.
I massan av ansökningar till programmet finns att finna alla sorts konstarter och genrer som också väl reflekterar hur samtidskonsten idag, och under tiden för programmet, ser/sett ut. Ansökningarna är för utställningar och projekt i många olika sorters former som böcker, seminarier, filmer etc som tillsammans inbegriper musik, dans, performance, installation, video, scenkonst, fotografi, film, skulptur, processuell konst och relationell skulptur etc. Den så kallade ”relationella estetiken” är något som har kommit fram starkt under tiden för KE och har varit en viktig, ja till och med central, del av samtidskonsten och dess diskurs och återfinns i flera ansökningar som behandlar denna delen av konstvärlden. Här finns till och med en ansökan om att starta ett ”Galleri utan galleri” - ett galleri för konst som inte är avhängigt av den vita kuben (ansökan fick avslag). På detta vis har programmet verkligen reflekterat en pågående ändringsprocess inom samtidskonsten idag och att det är den stora bredden av olika projekt, och konstnärlig praktik, som är kännetecknande för aktörerna som fått stöd. De utvalda konstprojekten i utvärderingen representerar också denna bredd av projekt, och här presenteras några projekt som är extra intressanta utifrån denna synvinkel.
Programmets mål, och därmed de individuella projektens mål, är stora och ambitiösa och också definierade med stora och ganska abstrakta ord. Inga projekt i sig själv kan ta på sig hela uppgiften och det är därför viktigt att se på en helhet, i och kring, målen och teorierna för målen istället för att se alltför cyklopiskt på projekten i sig för att utvärdera programmet. Analysen av programmet tar därför en utgångspunkt i de beviljade projekten inom programmets paraply men för att ge en mer rättvis bild av programmet är det alltså viktigt att i slutanalysen att behandla programmets teoretiska bakgrund, dess formulering, definitionerna av det och dess helhet.
Presentation av projekt 2002 – 2007
Projekten blir här presenterade i bokstavsordning och inte i kronologisk, storleks- eller i någon annan värderingsordning.
Atopia
Atopia är ett konstnärsstyrt projektrum som fokuserar på film- och videokonst i Oslo initierat av de fyra konstnärerna Farhad Kalantary, Michel Pavlou, Annebeth Grundtvig Hansen och Inger Lise Hansen. Atopia har flera gånger både sökt och fått beviljat flera stora summor från KE. Namnet Atopia är taget från det grekiska språket och betyder ”utan plats” och refererar till livet i exil, ett nomadiskt tillstånd i en post-deleuziansk värld (Atopia nämner dock inte Deleuze själva) där de stakar ut ett territorium av ”icke-tillhörighet”. Detta atopia är ett ställe där man kan tala om kulturell identitet utan att behöva använda de mest stereotypa koncept om vad detta betyder. Detta ligger inte bara helt i linje med KEs mål, men går faktiskt ytterligare ett steg vidare då man inte önskar att separera identiteter från varandra för att senare kunna integrera dem med varandra (à la Anne-Britt Grans förespråkade modell). Titeln på projektet som de först sökte med, och fick beviljat 200.000 NOK för, är ”Beyond Territories of Identity”. Här eftersträvar konstnärerna bakom projektet en post-Documenta 11 situation, där identiteter naturligt kan få lov att vara komplexa, sammansatta och inte glasklart identifierbara. Med utvärderarens ord kan man kalla det skitiga identiteter, det vill säga identiteter som organiskt har låtit sig bli ”besmittad” av andra kulturella identiteter och inte längre är representanter för endast en arketypisk modell av identitet.
Den första ansökningen handlade om att etablera platsen på Grünerlökka i Oslo, ett område där det finns få konstinstitutioner och där Atopia ansåg att de kunde locka en ny publik som vanligtvis inte går på konstutställningar. Man ämnade visa experimentell film och video, föra samtal och seminarier, uppföra små utställningar och artist talks.
Under 2004 sökte Atopia om 292.000 NOK och fick bifall om 160.000 NOK för tre projekt: ett öppet videoforum där den konstnär som ville kunde få visa sina filmer; ett screeningsprogram för klassisk och experimentell avantgarde film; och till sist ”Single room 648”, där tio konstnärer fick göra vad de ville i rum 648 på City Hotel under 24 timmar var. Detta blev senare dokumenterat i bokform.
Med projektet Video Forum öppnade Atopia upp för ett sk. open call, dvs en öppen inbjudan för vem som helst som var intresserad nog att delta i den aktivitet som Atopia arbetade med genom att visa sina konstnärliga alster – utan att först gå genom en kvalitetsbedömning via en jury eller av curatoriell art. I rapporten framkommer att målet med en öppen scen i själva verket handlade om att bjuda in konstnärer och kanske var detta också en medveten handling för att först etablera ett forum för att senare öppna upp för de som önskade att screena sina arbeten och diskutera dem i detta fora. I det andra delprojektet, screenings av experimentell film, nämner Atopia några namn: Maya Deren, Jonas Mekas, Stan Brakhage och Chris Marker – samtliga namn på utmärkta filmskapare och experimentella ikoner som sällan blir visade eller upptagna i ett större sammanhang, men som istället är förvisade till de yttre kanterna av konstvärlden. Att visa filmer skapade av dessa konstnärer visar på en hög nivå och en god kunskap i området, och vittnar dessutom om en önskan om att föra kunskapen vidare. I Single room 648 handlade tematiken om en ”decentrerad” omgivning, om att låta konstnärerna uppleva en omgivning som konstant är i förändring (hotell-omgivningen runt City Hotel på Skippergaten i Oslo) i samspel med den globaliserade världen där det lokala konstant är i förändring. Single room 648 skulle också i efterhand bli dokumenterad i en bok med bidrag från varje konstnär.
Under 2005 sökte Atopia om 214.000 NOK och fick beviljat 150.000 NOK från KE för att driva Atopia vidare under ett år med tre projekt. För det första handlade det om att fortsätta driva Video Forumet, för det andra att skapa en kontinuation av Atopias visningar av experimentell och avantgardistisk film, men denna gång med en ny sorts tweak kallad Celluloid då varje konstnär/filmskapare blev screenade över en helg och inte endast under ett tillfälle. Det tredje projektet var kallad Traffic, och var ett kollaborativt projekt tillsammans med tre andra konstnärsstyrda gallerier i Europa: Lab från London, Nova Cinema från Bryssel och Filmwerkplaats från Rotterdam. Tanken bakom Traffic var att samarbeta lånsiktigt om exempelvis festivaler med experimentell film och videokonst i en grekisk by, Orestias, som ligger nära gränsen mellan Grekland, Turkiet och Bulgarien. I den första delen av Traffic, som Atopia sökte pengar för under 2005, var dock tanken att starta upp ett lånsiktigt samarbete genom att bjuda in de andra gallerierna till Oslo för en gemensam helg med seminarier och filmvisningar av sina respektive program.
Att Atopia var ett okänt ställe för mig, utvärderaren, som inte är baserad i Oslo permanent men ändå på ett professionellt plan är involverad i staden och också arbetar på plats här från och till, skapade en nyfikenhet. Ett snabbt googlande gav inte speciellt mycket, mest referenser i olika konstnärers CVs om att de hade visat sina videos på stället etc. Ett e-mail till tio unga, verksamma och engagerade konstnärer, curatorer och galleriester med ett önskemål om att de skulle återkomma till mig med information om Atopia och gärna med en beskrivning om vad de tyckte om projektet. Resultatet var ganska nedslående då 50% aldrig hade hört talas om stället och av de resterande fem personerna hade endast två varit på stället (en hade sökt jobb där och den andre hade varit delaktig i ett av projekten). Att Atopia har uppenbart haft svårigheter med att nå ut en konstintresserad grupp där samtliga känner till de konstnärer som de är engagerade med att visa, är ju naturligtvis inte bra med tanke på att stället uppenbart har en vilja om öppna upp debatt och nå ut med ett högt kvalitetsinnehåll.
Connection Barents
Pikene på broen, Kirkenes, sökte medel för ett trestegsprojekt kallat för Connection Barents. De flera stegen var från början en medveten process över en längre tid om att det skulle vara processuellt och relatera sig till lokaliteten och regioinen (Barentsregionen, de nordligaste områdena av Finland, Sverige, Norge och Nordvästliga Ryssland). Meningen var att stegen skulle bestå av en workshop, ett symposium och en form för presentation av de olika konstnärliga projekten.
Pikene på Broen är ett interdisciplinärt kulturproducentföretag med specialintresser för Barentsregionen, och de har ansökt och fått beviljat stöd från KE fyra gånger under denna period för olika projekt som angår Barentsregionen, bland annat Barentstriennalen. För att delta i Connection Barents ansökte 250 konstnärer från de nordiska och baltiska länderna, samt från Nordvästliga Ryssland. Totalt blev 44 konstnärer inbjudna till en 11 dagars workshop där det ingick en resa till Ryssland (Murmansk) för deltagarna, med ett påföljande tre-dagars symposium/seminarium i juni/juli 2006. Processen använde regionen som utgångspunkt där deltagarna kom från och till ”Barents museum för vardagsliv”. Workshopen behandlade den regionala och den lokala omgivningen vilket handlar om ett område där folk från många olika länder, med olika språk och också kulturer, inte minst den samiska kulturen, bor. Regionen har dock inte något omfångsrikt kulturliv à la det kulturliv man kan tala om som existerande i större städer, exempelvis Oslo.
Detta projekt är på många sätt typiskt för 2000-talet med workshops och seminarier som ofta utgår från en aktuell problematik. Det går självfallet inte att generalisera och dra alla liknande projekt/workshops/processuella plattformar över en och samma kam, men ofta är intentionerna med liknande projekt som uttrycks i ansökningar till projekt som detta formulerade ut ifrån ett aktuellt och hett ämne på den mest politiskt korrekta prosa, även om alla involverade konstnärer och deltagare är medvetna om att ansökning och resultat skiljer sig väsentligt från varandra. Konstnärernas rapporter indikerar också att något av det samma skedde även i detta projekt – varför det också är av intresse för denna utvärdering. Men även om själva projektet inte kom i närheten av dess intentioner eller mål om att ”bringe sammen besøkende kunstnere fra ulike kulturfelt sammen med lokale kunstnere og ’eksperter’, ønsker vi å lære og utforske nye strategier for samhandling mellom kunstnerisk kreativitet og tradisjoner som utvikles/hverdagsliv i Barents regionen” som det står i en av rapporterna som är insända till Kulturrådet så betyder det absolut inte att projektet skulle vara av lägre kvalitet. Det är mycket möjligt att just detta projekt nådde fram till sina mål trots att några deltagande konstnärer inte var eniga i detta efter avslutat projekt, men poängen här handlar inte om det aktuella projektet paradoxalt nog. Istället handlar det om denna typen av projekt där workshops och seminarier med många deltagare från olika fält kommer samman och skall producera en sorts mening – som absolut inte skapas genom projektet – men där resultatet istället blir av en annan typ, kanske långt mycket mer viktigt än den originala intentionen. Ofta startar en dialog långt efter workshopens slut, långt efter seminariet, då intrycken har fått sjunka in och de nya kontakterna man har skapat kan bli upptagna ånyo och genererar på riktigt den typ av mening och innehåll vilket var intentionen om att uppnå initialt. Denna typen av projekt är essentiella för den typ av mål som KE önskar att uppnå. Men det sker oftast inte på det sätt som dessa typer av projekt oftast är formulerade på i sina ansökningar. De mest intressanta nya idéerna uppstår i möte med okända personer, samarbeten över gränser kan först uppstå när människor har mött varandra.
Något som man ofta inte talar speciellt högt om i konstvärlden är att de allra mest fruktbara möten inom denna värld inte sker på en workshop men istället efteråt över ett glas vin eller två. Det går ju såklart inte att söka medel från Kulturrådet för att dricka vin såklart. Men det är däremot viktigt att man även fortsättningsvis kan söka om medel för workshops av detta slag även om resultaten inte omedelbart uppenbarar sig i en kort tidsaspekt. Projekt som formuleras som processuella blir på så sätt en sorts ”förprojekt” även om det är svårt att se till exakt vad det blir förprojekt till i förväg. Konst och konstnärer fungerar inte som fabriker som på kommando producerar omedelbart. Däremot är denna sortens projekt extremt viktiga för framtida dialoger och utbyte av den art som KE önskar att aktivera – långtgående tankeprocesser inom området och tematiken.
Equatorial Rhythms
Som tidigare nämnt delade KE ut den största summan till Du store verden! och projektet Equatorial Rythms under 2006. Du store verden! ansökte om 500.000 NOK, men fick tilldelat 400.000 NOK. Du store verden! er ett samarbetsnätverk för organisationer, institutioner och grupper som arbetar inom internationell kulturförmedling och kultursamarbete, och för projektet Equatorial Rhythms samarbetade nätverket med Stenersenmuseet i Oslo. Projektet skulle bestå av fyra element: en utställning, musikaliska sidoarrangemang, symposium och en publikation/katalog. Projektets intentioner var i sin helhet enormt ambitiöst och totalbudgeten i ansökningen låg på hela 1.625.000 NOK. Projektets utgångspunkt handlade om kulturer i och omkring området runt ekvatorn – alltså runt hela världen – som har influerat utvecklingen av musik och konst långt utöver dess egna gränser. Att projektet ligger inom KE är klart då det handlar om en dialog mellan genrer, mellan konst och musik och mellan olika kulturella identiteter (inte nödvändigtvis geografiskt betingat, men väl musikaliskt).
I ansökningen menar man att projektet ”setter fokus på kulturelle identiteter og samtidskunst og –musikk fra Karibia, Sør-Amerika, Afrika og Asia. Kunstnere kommer fra Jamaica, Cuba, Puerto Rico, Trinidad og Tobago, Angola, Marokko, Nigeria, Senegal, Indonesia, Korea, Frankrike, Storbritannia, USA og Norge (og med foreløpig ubekreftede kunstnere fra Brasil og Vietnam).” Det är tyvärr alldeles för lätt att efter denna mening sätta frågetecken för hur ”fokus” definieras av ansökaren.
Selene Wendt, från Stenersenmuseet och utställningens curator beskriver projektet såhär:
”Equatorial Rhythms will highlight multidisciplinary artists from countries that have been essential to the development of modern music, yet who have only recently begun to have a significant influence on the development of international contemporary art. As such, the project will hopefully contribute to an altered perception of centre and periphery within the art world.”
och lite senare:
”Moving away from Scandinavia, we make a shift to regions where the common cultural denominator is diversity in both music and art. By presenting both art and music by artists from the selected countries, and in many instances a crossover between art and music, the synergy between art and music will come to the fore.”
Projekt som gapar efter mycket riskerar att mista hela stycket just eftersom de siktar för högt, men utan sikta högt är det inte heller möjligt att nå till de höjder man önskar att nå. Mottagandet av utställningen Equatorial Rythms under 2007/2008 tyder tyvärr på att tankarna för detta projekt inte nådde sitt mål. Truls Ramberg skrev i Aftenposten att ”Equatorial Rythms er en forvirrende kakofoni av lyd og bilder som totalt sett bekrefter, snarere enn utfordrer, det kulturelle skillet mellom det vestlige og det ikkevestlige.”1 Han fortsätter lite längre ner i texten
”Et av problemene med utstillingen er at mange av arbeidene blir for like hverandre, slik at skillene mellom dem blir uklare. Dette understrekes av at flere av arbeidene er stilt så tett sammen at det for eksempel kan være vanskelig å avgjøre hvilket verk lyden fra enkelte av høyttalerne inngår i. Dette gjenspeiler et mer grunnleggende problem med utstillingen, nemlig at fokuset på det grenseløse har en tendens til å forflate, snarere enn å fremheve, nyanser i enkeltverkene.” [Ekroths kursivering]
Ramberg är inne på något som har relevans for hela problematiken med att låta ”skillnaden förena” och också med att relativisera konst och kulturer mot varandra. När man låter relativismen gå för långt, när vad som helst kan vara konst, när vad som helst inkluderas i en definition blir också definitionen helt omöjlig att varken använda eller ta avstånd från i en konstruktiv process.
Ramberg avslutar sin recension med följande, viket också äger relevans till en kritik av hela KE programmet:
”Den svulstige retorikken som omgir utstillingen, som blant annet betoner begreper som det "universelle", "rytme", det "multikulturelle", og implisitt, det "autentiske", er problematisk fordi den for lett tillater at man projiserer inn innarbeidede fordommer om det ikke-vestlige. Arbeidene i seg selv utøver heller ikke tilstrekkelig motstand mot dette, slik de fremstår her.
Temautstillinger som denne, som dypest sett handler om det ikke-vestlige, er problematiske blant annet fordi museumskonteksten i seg selv skaper avstand og en institusjonell kjølighet som vanskelig lar seg forene med et mål om å opprette likeverdig dialog og utveksling.”
Några av Rambergs rader blev citerade i en längre artikel i Billedkunst som behandlade mångfaldsåret (Alternative rom, Kulturinstitusjonene må utsette seg for verden av Beate Petersen, no 1-08) som exempel på att flerkulturella utställningar ofta dras in i en etnisk ram vilken gör det svårt att omtala eller recensera utställningen på ett normal konstruktivt sätt. Utställningens curator, Selene Wendt svarade på det här sättet: ”Denne utstillingen handler jo ikke om det ikke-vestlige, den handler om forbindelsene mellom kunst og musikk. Og Ramberg har åpenbart oversett at to nordmenn også er med. Så anmeldelsen avslører først og fremst hans egne innarbeidede fordommer.” Men ansöknaden till KE behandlade som sagt att sätta fokus på kulturella identiteter och samtidskonst och relationen mellan konst och musik.
Hon fortsätter:
”Denne satsningen har heller ingenting med kvotering å gjøre; jeg er opptatt av å vise det jeg mener er den beste kunsten. Som museum skal vi vise verk fra samlingen vår. Samtidig skal vi i våre temporære utstillinger ha en balanse mellom norske og utenlandske kunstnere. Blant de som ikke er norske, synes jeg ikke-vestlige kunstnere ofte har de mest interessante budskapene. Situasjonen er jo at ikke-vestlige kunstnere i mange sammenhenger er i ferd med å overta. Shirin Neshat, Ghada Amer, Yinka Shonibare og Ike Ude har alle erobret den vestlige kunstscenen.”
Det är lätt att få intryck av att Wendt gärna exotiserar icke-västliga kulturer från hennes citat. Det är också lätt att få intrycket att den västliga konstscenen är något som man kan ”erövra” - vilket också anses vara något att eftersträva – och även ett uttryck av ”vi och de andra”-tankar. En annan sak värt att notera är att att de ”icke-västliga” konstnärerna som hon räknar upp inte nödvändigtvis är helt ”icke-västliga” då de fått sin utbildning i västliga institutioner och också ingår i ett västligt konstsystem och dessutom bor i västliga länder.
Halakat/Sirkler
Akershus Kunstnersenter i Lillestrøm ansökte och fick beviljat två gånger under 2004, för förprojektet och projektet kallat Halakat/Sirkler. För att beskriva vad Halakat betecknar citeras här från ansöknaden: ”Halakat er en betegnelse som brukes i det arabiske språk for å beskrive et møtested i form av en sirkel, der kulturelle ytringer finner sted, f.eks opplesninger, musikk, dans etc.” Arbetsgruppen för projektet bestod av konstnär och curator Samir M'kadami, daglig leder Arild H. Eriksen och utställningsledare Tor Arne Samuelsen. Man sökte om 42.000 NOK til förprojektet och fick 25.000 NOK, samt om 148.000 NOK och fick 100.000 NOK för själva projektet från programmet. Målen för projektet var tredelade och återigen citeras ansökningen:
1.sette fokus på hverdagskunsten i en minoritetsammenheng
2.undersøke hvordan man kan åpne opp diskusjonen, sette spørsmålstegn til måten hverdagsopplevelsene blir definert og kategorisert på ved å sette de i en annen kontekst.
3.prøve å nå fram til andre grupper publikum, som vi hittil ikke har tenkt på, eller som av ulike grunner ikke er i vårt normale nedslagsfelt.
Av rapporten för projekten att döma, skrivet av daglig leder Arild H. Eriksen, var utställningen inte den succé de hade hoppats på vad gäller att finna nya publiksgrupper. ”Publikuminteressen, målt i besøk og presseoppslag, sto ikke tilbake for det vi er vant med, men ambisjonen om å nå ut til nye publikumsgrupper, særlig innvandrergrupper, kan ikke sies å ha blitt oppfylt på en tilfredsstillende måte. Selv om vi også brukte deltagergruppenes nettverk som informasjonskanaler om utstillingen.”
Man riktade alltså in sig mot invandrargruppers ”vardagskonst” - som i ansöknaden betecknas ”[...] mer knyttet til individet. Den viser seg i alt man gjør, når man møblerer egen stue eller butikk og velger farge, form og mønster. Hverdagskunsten er alle de estetiske valgene vi gjør i løpet av dagen, på jobb eller hjemme, uten å ofre prosessen en tanke og svært ofte uten å inngå kompromisser. Profane hverdagshendelser og skikker eller religiøse og åndelige ritualer har alle sine estetiske sider. [...] Hverdagskunsten er ikke definert, fordi den tilhører alle, individet og fellesskapet, den livnærer seg av nåtiden og fortiden. I likhet med individet og samfunnet, er den i stadig endring.”
Låt oss tänka oss en situation där Akershus Kunstnersenter verkligen hade fått en jättestor ny publikgrupp bestående av alla invandrare i hela Norge. Hade projektet räknats som en större succé då? Nå, Akershus Kunstnersenter skulle ha fått in mer intäkter i alla fall. Men projektet skulle inte ha varit in succé oavsett, varken med KEs mål i bakhuvudet eller som utmanande konstnärlig kvalitet eller normer. Varför? Av många anledningar, men med tanke på att man inte ens har minsta intresse i att över huvud taget ställa ut varken konst (”vardagskonst” utan egentlig definition kan man tyvärr inte kalla konst, inte ens med de bästa intentioner eller det mest relativiserade konstbegrepp man använder) eller något som utmanar tanken på konst, ej heller har någon lust att över huvud taget närmare egentligen definiera vad man vill ställa ut. Det är rätt och slätt svårt att se varför de har lust att utföra projektet över huvud taget, inte heller varför Kulturrådet gav tillslag från början. Det är dessutom omöjligt att inte se projektets intentioner som direkt ointressanta för samtliga grupper, invandrargrupper som konstteoretiska grupper.
Pastor Bonus
Under 2000/2001 uppstod konstnärsdrivna Galleri Pastor Bonus i en lägenhet i Bogota, Colombia. Fem utställningar blev producerade med konstnärer från Colombia, Polen och Norge av konstnärerna Marius Wangs och Olga Robayo för egna medel. Konstnärerna arbetar med konceptuell konst, video, fotografi, måleri och flera andra genrer. Även seminarier och föreläsningar skedde här. Efter att konstnärerna returnerade till Norge planerade de ett nytt liknande projekt med samma namn i Mexico City. Budgeten låg på 165.000 NOK men de fick endast 40.000 NOK från NBK för att genomdriva projektet. Därför såg de sig tvungna att avbryta projektet. Kontakterna var dock redan gjorda och dialogen existerade. Man önskade att tillvarata detta varvid Robayo och Wang önskade att producera en publikation som skulle presentera ett antal konstnärer från Peru, Mexico, Colombia, Sverige och Norge för att distribueras på olika ställen i de olika länderna. De ansökte ånyo och Kulturrådet stödde projektet med 30.000 NOK under 2004. I ansökningen citerar Wang och Robayo Guillermo Gomez-Peña från «The Multicultural Paradigm: An Open Letter to the National Arts Community»2 om vikten av dialog och hur det fungerar – ett citat som passar mycket väl för utvärderingen som helhet – den viktigaste delen av citatet lyder:
«In order to achieve dialogue we must learn each other's language, history, art, literature and political ideas. We must travel south and east, with frequency and humility, not as cultural tourists but as civilian ambassadors.»
Pastor Bonus får stå som exempel på ett projekt där dialog i ordets bästa mening existerar i startpunkten men där brist på stöd i det andra ledet leder till att dialogen inte kan kontinuera och får komma till en andra nivå. I projektet finns inneboende kvalitéer i alla definitioner och bemärkelser av ordet ”kvalitet” i förhållande till KEs mål.
Projektet ”20”
Det tvärkulturella projektet 20 var ett samarbete mellan Kunstnernes Hus och BIT Teatergarasjen om en gränsbrytande utställning i förbindelse med Teatergarasjens 20-års jubileum. Man ansökte om 250.000 NOK och fick beviljat 90.000 NOK under år 2002. I ansökningen beskriver man projektet så här:
”20 er grenseoverskridende på flere vis. Programmet fokuserer på mulighetene som ligger i kryssingsfeltet mellom ulike kunstarter og uttrykks- og arbeidsformer. 20 er også satt sammen av toppnavn fra 5 forskjellige nasjoner, alle med stor internasjonal erfaring. Denne eksplisitte fokuseringen på det tverrkunstneriske og det nyskapende innenfor – og i stadig utveksling med – det internasjonale kunstmarkedet har alltid vært et prioritert arbeidsområde for BIT Teatergarasjen.”
Inbjudna konstnärer var Walid Raad/The Atlas Group (Libanon), Elsebeth Rahlff (Norge), Jan Fabre (Belgia), Ilya Kabakov (Ukraina), Sarah Chase (Canada) och Par B.Leux/Benoît Lachambre (Canada) och det är bara att konstatera att ansökningen använder ett korrekt språkbruk av ”toppnamn”, då detta handlar om konstnärer som agerar på en internationell arena. Konstarterna inbegriper en stor variation där koreografi, fotografi, dans, relationell konst och varierade former av installationskonst.
Även om det kan vara svårt från början att se hur en utställning kan samla både Walid Raad, Ilya Kabakov och Jan Fabre och dessutom ”ro det hela i land”, är det verkligen en ambitiös tanke och också mycket gränsöverskridande. Det är svårt att se dessa konstnärer tillsammans eftersom de representerar så pass skilda konstnärliga traditioner och genrer att de vanligtvis aldrig skulle ha blivit kategoriserade i en och samm utställning – men därmed inte sagt att de inte har något gemensamt. Det som är intressant är att när tanken väl är etablerad, finns det här verkligen något gemensamt som definitivt måste vara en mycket fruktbar kombination.
I detta projekt existerar en vilja till dialog över konstnärliga genrer med konstnärer som står för en redan etablerad kvalitet. Här står konsten i centrum, en kvalitetsdialog mellan konstverk och konstgenrer. Projektet är dock kanske inte helt i linje med satsningen KEs uttalade mål och ambition då det inte egentligen talar så mycket om något annat än gränsöverskridande konst, och mindre om minoritetsgrupper eller kulturell mångfald. Däremot öppnar det upp för dialog om vad konst och de processer inom konst som ändrar både det estetiska och begreppsmässiga förutstättnignarna för samtidskonst. På det viset korresponderar projektet till 100% med själva titeln på programmet.
Sammanfattning av projekten
Det första och kanske enklaste man kan konstatera efter en genomgång av alla projekt vars ansökningar blivit beviljade medel är att 6 miljoner NOK under totalt 6 år – den samma summa som programmet totalt delade ut till projekt – inte är mycket pengar i ett större sammanhang. Under samma period har Norsk Kulturråd tilldelat ca 75 miljoner NOK. till området för bildkonst och konsthantverk totalt, och programmet KE utgör alltså endast ca 8% av den totala bidragssumman inom området.
När man betänker detta är det heller kanske inte så konstigt att många projekt har haft problem med att nå ut till en bredare publik heller. Detta verkar att ha varit ett problem för de flesta projekt inom programmet – och kanske är detta också en återspegling av hur det ser ut för hela konstområdet och samtidskonsten i synnerhet rent generellt. Men å andra sidan är det dock ovanligt att ett så pass spännande projekt som Atopia inte når ut inom fältet för aktiva aktörer inom samtidskonstområdet eftersom det är en så pass liten krets trots allt som är både intresserade och aktiva själva. Att ett projekt som Atopia inom KE vars explicita mål var att finna en utvecklande dialog inte når ut kan ses som ett problem för hela satsningen och möjligen kunde detta ha förhindrats genom att kräva att en del av den beviljade summan går till att marknadsföra projekten. Det är ju å andra sidan starkt problematiskt med ett sådant krav eftersom den totala tilldelade summan från början är så pass liten och de flesta projekt i många fall måste lägga den största delen av medlen på flygbiljetter och boende.
Att programmet har satsat på projekt av processuell och relationell natur, så som Conection Barents där workshops och seminarier har stått i centrum, är ett tecken på att kommittén har haft en öppen och uppdaterad syn på dagens samtidskonst och i bedömningen av projektansökningarna. Connection Barents är ett av de mest intressanta projekten inom KEs mandat de det arbetar aktivt med dialog och med utvecklande erfarenheter i syfte och mål. Paradoxalt nog, och kanske symptomatiskt, är det ett av projekten som också misslyckades med att nå ett önskat resultat utifrån sina egna mål. Det blir därmed också intressant att se på ett projekt som går tvärt emot Connection Barents, dvs. Equatorial Rythms. Equatorial Rythms arbetade inte med varken processuell konst eller relationell estetik, workshops eller seminarier på samma vis. Här handlade det om en utställning med fasta objekt med en relation till musik och rytmer från ett specifikt område – området runt hela jorden kring ekvatorn, och musiken själv.
Equatorial Rythms ökar dock på ett dramatiskt vis KEs statistik om att innefatta icke-norska konstnärer. Men Equatorial Rythms är också ett bra exempel på den problematik som ofta omger projekt som använder andra utgångspunkter än det strikt innehållsmässiga, till exempel geografi eller etnicitet. Projektet blir ett exempel på hur lätt det är att att intentioner när det kommer till frågor inom globalisering, minoriteter eller etnisk tillhörighet lätt missförstås och förvandlas i receptionen till något helt annat. Detta ofta på grund av en exotism som förvandlas till politiskt korrekt nonsens. Något sådant skulle ju tyvärr endast motverka programmets mål om innehåll som både är gränsöverskridande, intressant och utmanande.
Projektet Halakat/Sirkler är utvalt som ett exempel på ett projekt där konstnärlig kvalitet har fått stå tillbaka för andra kriterier. Å den andra sidan önskade projektet att indirekt (och inte uttalat) att utmana kvalitetsbegreppet inom konsten och istället lyfta fram ett annat konstbegrepp – det som handlar om ”vardagskonst”. Samtidigt medger man i sin ansökan att man inte ser på ”vardagskonsten” som ”konst” just eftersom man skapar denna definition vilket skapar problem då man har ett kvalitetskriterium inom programmet. Kvalitetsbegreppet blir inte bara åsidosatt utan försvinner helt. Det är detta som gör att projektet blir intressant för utvärderingen då det pekar på problemet att inkorporera flera kriterier inom ett och samma program som får konkurrera.
Projektet Pastor Bonus är här tyvärr ett exempel på missade möjligheter. Pastor Bonus hade alla ingredienser som ett KE-projekt borde ha för att uppfylla programmets mål. Publikationen som skulle bli slutprodukten av ett samarbete och goda kontakter är gott och väl, men kan aldrig kompensera för de kontaktytor grunder för förståelse och dialog som kunde ha uppstått om Wang/Robayo verkligen hade rest till Mexico City som ”civilian ambassadors”. Det är typiskt att detta projekt uppsod efter att ha skapat en situation efter att ha skapat en liknande situation i en annan stad – Bogota. Troligt är att ett projekt i Mexico City skulle ha genererat ytterligare ett nytt projekt, kanske denna gång i Oslo. Det är på detta sätt som ett visst engagemang, kunskap och förståelse uppstår – genom dialog och utbyte.
Projektet ”20” är intressant för utvärderingen eftersom det representerar en form för utställning med gränsöverskridande konst och konstarter som i sin tur representerar samtidskonsten under förändring. Projektet är på ett sådant sätt en motsats till Halakat/Sirkler eftersom konstnärlig kvalitet här verkligen står i första rummet och minoritetsgrupper eller kulturell mångfald får stå i andra rummet. Detta projekt korresponderar helt med titeln på programmet, men kanske inte helt med programmets mål även om den konstnärliga kvaliteten var hög.
Av de personer med icke-helnorsk bakgrund som står bakom ansökningar som fått medel beviljat är samtliga etablerade konstnärer eller konstproducenter och har under en längre tid arbetat inom fältet. Det är därför mycket svårt att säga huruvida just de projekten som fick genomslag inom KE har betytt någon förändring i enlighet med programmets mål om att dra in oetablerade namn på scenen från minoritetsgrupper eller inte, då ansökarnas etablerade status kan tyda på att de skulle ha hittat andra vägar för att genomdriva sina projekt på alldeles oavsett.
I ansökningsmassan finner man en stor bredd av konstformer och former för att uttrycka sin konst genom – något som också reflekterar hur konstscenen ser ut idag. Att säga något samlande om vilken sorts konst som har blivit prioriterad av kommittén är alltså svårt eftersom det spretar såpass mycket både innehållsmässigt och formmässigt inom de beviljade projekten – vilket är positivt då det återspeglar samtidskonstens verklighet som helhet. Men det går ändå att se klart hur projekt med emfas vid dialog och med en publikvänlig ton har prioriterats framför mer introspektiva eller lågmälda projekt. Totalt sett är det dock en annan sak som är tydligt framträdande – att det är svårt att använda begreppet ”kvalitet” i förhållande till projektansökningarna, och detta alldeles oavsett vad man väljer att lägga i begreppet.
Det är också möjligt att se att projekten som blivit beviljade inte bara till största del är dialogbaserade och inkluderande, men de följer linjen om en tematik som gärna nämner ”minoritetsgrupper” eller ”globalisering”. Flertalet projekt tar också dialogen vidare och har haft möjligheten att inkludera konstnärer och konstproducenter utanför Norges gränser vilket ju måste vara A och O för att nå fram till en utvecklad dialog innanför Norges gränser. Urvalet av projekt följer tydligt en tolkning av formuleringen av programmets mål som ett sätt att fungera som ett verktyg att underlätta för processer, tankar och diskussion kring en globaliserad värld. Urvalskommittén har alltså gjort en god insats utifrån sina förutsättningar med för det första den mycket generösa – nästan abstrakta – formuleringen av programmet i kombination med mycket begränsade resurser att dela ut, och för det andra en brist på ansökningar med hög kvalitet. Kommittén har också skärpt programmets formuleringar i samspel med de politiska målen i överensstämmelse med det politiska klimatet som Mosaikk-programmet la grund för.
Det är dock mer diskutabelt huruvida konstnärer med minoritetsbakgrund idag har flera möjligheter för att få vara konstnärer och inte nödvändigtvis ”etniska konstnärer” efter programmets utgångsdatum vilket var ett av målen för programmet. Detta beror delvis på att projekt som stöds av liknande program som prioriterar andra saker än endast kvalitet har en inbyggd tendens att skapa skeptiska tankar om ett möjligt ”B-lag” som fått extra stöd. Eftersom beviljningarna i huvudsak om konstnärer som redan befann sig innanför det etablerade bildkonstnärsområdet till godo i det första ledet är det också mycket svårt att säga huruvida många konstnärer som tidigare stod utan för det etablerade blev hjälpta av ordningen i andra led eller inte.
Att Norge på många sätt och vis under lång tid varit befriat från både en postmodern diskussion, en postkolonial diskussion samt en kritik av det normala, skapar problem som man önskade att rätta till genom programmet KE. Men man var medveten om att satsningar av detta slag kan föra till att ansökningar anpassas till medel och inte det önskvärda omvända. Det är ganska troligt att många ansökningar till programmet, både som fick finansiering och som inte fick, är ”skrivbordsprodukter” eller projekt som är anpassade till programmet.
Det att ca 70 mer eller mindre dialog-utvecklande projekt som fått medel genom programmet om totalt ca kr 6 miljoner och därigenom också främjat ett antal3 konstnärer och konstproducenter av icke-norsk bakgrund vilket är i linje med programmet skapar ett rum för att konkludera med att programmet varit träffsäkert med tanke på att nå målen om att styrka deltagandet av personer med minoritetsbakgrund i konstlivet. Detta bara på basis av ansökande projekt oavsett huruvida de fick bifall eller avslag. Men med tanke på programmets teoretiska komplexitet är det också viktigt att utveckla några trådar som i ett större sammanhang än satsningens projekt eller kommitténs beviljade projekt kan ge ordningen ett större perspektiv och andra nödvändiga parametrar att ta i beaktning för att på ett mer grundligt sätt bedöma huruvida programmet varit träffsäkert i sina mål eller inte. Hit hör en diskussion om definitioner och tolkningar av begreppen som i regel används alldeles för lättvindigt.
Definitionsproblematik: ”kulturellt mångfald”, ”kulturell identitet”, ”minoritetsbakgrund” och ”minoritet”
Hur definierar man ”kulturellt mångfald”? Hur avgränsar man det? Ett konstbegrepp som ständigt fluktuerar, där gränser flyter och andra områden konstant blir approprierade i takt med att konstbegreppet också förkastar andra områden, ökar naturligtvis lagren av problem för bedömningen av projekten och även programmet som helhet. Självfallet är den lokala traditionen fast i ett visst (konstant flytande) konstbegrepp, fast i en västlig historik, fast i ett (norskt) västligt perspektiv om vad konst är och vad den används till (och vad ”kvalitet” står för) – hur hanterar man ”den andre” när man samtidigt önskar att kvitta sig med en traditionell retorik av ”vi” och ”de andra”?
I en intervju för Billedkunst varav delar aldrig blev publicerad, som handlade om programmet säger Per Kvist något som leder till att anta att ordningen antog en hållning där skillnader mellan erfarenheter och kulturer är viktiga komponenter som bör kunna samspela genom likvärdig dialog:
”Mosaikkprogrammet resulterte i en rekke gode prosjekter og ga kulturrådet viktig erfaring med å utvikle bevilgingspolitikk for et flerkulturelt samfunn. På den annen side så vi også en fare med programmet som et isolert program, altså at dette handlet om ”de andre”, om en form for kunst og kulturuttrykk som ikke var en del av det norske. Det ønsket vi ikke, vi ville at det skulle dreie seg om oss – som en eksplisitt del av den norske kulturen og vår egen fornemmelse av hverdag. Og også at det skulle følge vanlige søknadskriterier.”
Men ”det flerkulturella” eller ”mångfald” är begrepp som också behäftas med ”det andra” mer än ”det normala”. Här kan man finna en ny dikotomi som inte är önskevärdig. Det är nog sällan som en helnorsk konstnär med ett helnorskt namn skulle bli kallad för ”flerkulturell” men det är nog ännu mer sällan som det skulle gå att kategorisera samma konstnär som ”monokulturell”.
Självfallet dyker också frågetecken upp kring vad som konstituerar en kulturell identitet och kanske speciellt hur ”vi” ser på vår egen identitet i förhållande till ”andras” kulturella identiet. ”Konst” och ”kvalitet” är konstant flytande begrepp som förändrar sig över tid, och också i kontext så klart – men man adderar ytterligare en problematik när man lägger på ordet ”identitet” på ”kultur”.
Det är idag sällan man idag hör någon presentera sig själv som endast ”norsk”, ”fransk” eller ”kenyansk” då man skall presentera sitt kulturella jag i en ny kontext. Då framhävs istället andra faktorer på ett sätt som kan låta ungefär så här: ”Mitt namn är Xxxx Yyyy och jag är en kläddesigner och lesbisk jude som föddes i Frankrike av en rysk mor och en far från Egypten, men jag är uppvuxen i New York under tonåren då jag var del av skateboard-generationen och sen pluggade jag till sociolog i Moskva innan jag till slut blev designer i Paris”. Det är sällan att man definierar sig själv endast utifrån platsen man är uppväxt på eller vad man är utbildad till i en kulturell presentation. När det kommer till kulturell identitet och tillhörighet har idag Internet i synnerhet under de sista tio åren gjort det möjligt att man till och med i de minsta små byarna längst bort från andra större sammanhang kunna känna tillhörighet med, låt oss säga, underground-musikscenen i ett speciellt område i Sydney eller Seoul. Identiteter är naturligt sammansatta och komplexa hybrider och inte självklara hela entiteter med självklara gränser, utan istället mångfacetterade, organiska och oregelmässiga.
Det är också viktigt att komma ihåg att identiteter förändrar sig också över tid. Hybrider eller kreolisering är nyckeltermer i en diskurs där teoretiker som Homi Bhaba och Gayatary Spivak bör nämnas. Deras arbeten korresponderar med en ökad medvetenhet om en multikulturell verklighet. Mikhail Bakhtin har vidarefört diskussionen om hybriditet och har identifierat ”polyfoni” i sin analys om hybriditet i antropologiske diskurser.
Ofta talar man idag om ”transkulturalisation” eller ”kulturell transhybriditet” i en ”blandad verklighet” i en förlängning av denna debatt, vilka är variabler av hybriditet. Hybrider och mutationer uppstår i mötet och i kontakten mellan två parter, och för att tala med Roland Barthes uppstår här ett tredje språk som varken är det ena eller det andra. Idag talar man också om ”third space” som är ett resultat av Internet och massmedia där vi har adaperat en allmän modell av förståelse och kodning av olika språk och koder. Det är här vi uppfinner och upptäcker ny mening, där vi måste strukturera våra intryck och därigenom definiera och processa vår egen personlighet och identitet – lite som ett spegelstadium för vuxna. Här finns ett gigantiskt spelrum för ändringsprocesser inom både identiteter, grupper av minoritet – vad nu det är för något – och samtidskonst. Det är något som sker utan att regeringar aktivt påverkar, men det är något som istället något som aktivt påverkar regeringar genom att genomsyra kulturen vi lever i. Här är kulturen det som styr program och satsningar som måste följa efter i en följsam process.
Ett annat definitionsområde med speciellt hög problemfaktor handlar om ordet ”minoritetsbakgrund”. En viktig motivation för Kulturrådets satsningar handlar om grupper med just minoritetsbakgrund i konstlivet – man önskar kort och gott att synliggöra och styrka deltagandet av personer från dessa grupper och främja kulturell likställning inom bildkonstfältet. Från ett kommittémötesprotokoll (senare citerad till fullo) där man summerar upp ansökningarna till programmet nämner man bland annat att: ”Rundt 1/5 av søkerne var kunstnere med minoritetsbakgrunn, fra Asia, Afrika og Latin-Amerika.” Men vad betyder och signifierar ”minoritetsbakgrund” egentligen? Är det Asien, Afrika och Latin-Amerika i Norge eller de totalt 4.8 miljoner norrmän i en globaliserad värld? Vem är det som egentligen behöver integrering, Norge till världen eller omvänt?
I Grans utvärdering av Mosaikk menar hon att man bör urskilja minoriteter i stödsammanhang för att uppnå integrering på längre sikt, och hon förordar också kvotering av de marginaliserade. Men en del av den kritiken som har blivit riktad gentemot globaliseringen både innanför ekonomiska och kulturella ramar handlar om att den medför två dåliga saker: a) en nivellering av olikheter och b) en separatistisk ådra som medverkar till en starkare stereotypisering av kulturer. Hur detta går att lösa finns det såklart inga tydliga svar på, men det är tämligen säkert att man i det flesta fall av typen ”kvotering av marginaliserade” tyvärr löper stor risk att fokusera på skillnader innanför en kulturell sfär och därmed inte kommer loss från tidigare stereotypiseringar. Ett viktigt sätt att undvika stereotypiseringar av detta slag är såklart kunskap genom erfarenhet genom utbyte under en slags polyfonisk dialog. Viktigt här är också att man riskerar att se på ”minoritetsgrupper” som något homogent, som en grupp som alla menar, vill och behöver samma sak och samma sort lösning.
KEs mål är mycket större än projekten och dess enskilda resultat och programmets resultat beror i mångt och mycket på hur man väljer att tolka och definiera de aktuella begreppen. I en intervju (”En ny flyktighet i samtidskunsten”) 2003 för ett internt forum för Kulturrådet om satsningen som här utvärderas, säger ledaren för kommittén för bildkonst i Kulturrådet Per Kvist om urvalsprincipen inom kommittén att:
”Vårt utgangspunkt er at kulturelt mangfold og globalisering er vesentlige trekk ved det norske samfunnet i dag. Det er en grunnleggende erfaringshorisont som også speiles i samtidskunsten. I Kulturrådet forsøker vi nå å aktivisere en kunstfaglig praksis der dette er et grunnleggende premiss. Når vi har valgt ut prosjekter i satsningen Kulturelle endringsprosesser og samtidskunsten, har vi sett etter de kunstfaglig beste prosjektene. Og som sagt er det et gledelig høyt nivå på søknadene.”
På frågan ”Er kulturelt mangfold blitt en viktig del av samtidskunsten i Norge”, svarar han:
”Det er en generell tendens at samtidskunsten har blitt mer opptatt av å involvere seg i en samfunnsmessig diskurs de senere årene. Slik går mange av prosjektene som får støtte i dett