KONSTEN, PENGARNA, MAKTEN OCH SAMHÄLLET
Konservativa krafter efterlyser gärna ”skönheten i konsten” och har ofta svårt att se kvalitéer i konst med en mer konceptuell bakgrund, det är i denna politiska kontext vi måste se kunnskapsminister Torbjørn Røe Isaksens (Høyre) inlägg som frågar om «skjönnhet er ut?». Frågan är märkligt ställd. Konst är – och här likställer jag också givetvis den visuella konsten med andra konstformer såsom litteratur, teater, film etc. - den enda meta-struktur av det samhälle vi lever i som existerar. Det är därmed det viktigaste och mest värdefulla vi har i samhället. Konst kan anses vara ful, vederstygglig och grotesk men ändå ställa relevanta frågor om vårt samhälle eller ting i det. Konst kan vara dekorativ, men om den däremot reducerats till endast dekoration är den irrelevant för en kulturell dialog. Konst handlar inte om trend och vad som är «inne» eller «ute», och vilken sorts estetik man använder är naturligtvis viktig för vilken grupp man talar till, och varför, men ful eller skön är inte ett kriterium att döma konst efter. Skönhet är något som uppfattas subjektivt beroende på ens bakgrund, utbildning, fördomar, vanor och intressen.
En konservativ politiker som efterfrågar skönhet i konsten riskerar alltså att inte bara bekräfta folks fördomar om hur okunniga politiker generellt är i kultur eller inom konst, men även att sälla sig till en tradition där de mer extrema rösterna fortfarande skriker om «entartede kunst» och till och med vandaliserar eller bränner konst. Hur ser situationen ut för just kunskap, kultur och konst i den nya Norska konservativa och neo-liberala regeringens vision för det framtida samhället? Signalerna är ganska tydliga: ett önskemål om att dra bort konstnärernas «sugerör» i skattepengarna genom ett mycket omtalat, och återtaget, försök att dra in konstnärsstipendierna; Widvey-gate/ministerstyre; och nu kunstkapsministerns utfall (och önskemål om) «skönhet» och «håndverkstradisjon» inom konsten samt ett påstående om att konstvärldens borde legitimera sig själv och «närma sig folket». Önskar kunskapsministern ett samhälle med en konst som är reducerad till borgerlig förnöjelse och dekoration, eller en konst som berör, kontextualiserar och genererar kunskap?
Konsten har aldrig tidigare varit närmare den verklighet vi lever i än just nu, och konstnärerna i High on Low-Life är praktexempel på just detta. Jag valt fem konstnärer från Norge, Sverige och Tyskland och utställningen handlar om det vi kallar hög- respektive låg-kultur. De valda konstnärerna, Klas Eriksson, Mor & Jerry, Simon Mullan och Linnéa Sjöberg, arbetar med subkulturella uttryck i sina konstnärskap på ett varierat och mycket intressant vis, ofta ”inifrån” olika subkulturer. På utställningen presenteras konstnärer som till exempel med ett direkt tilltal behandlar de enklaste av kulturella kännetecken, här talas om klädval som kulturella markörer, kring bilentusiaster och den kultur som frodas på fotbollsläktarna, eller våra förvanskade skönhetsideal, tagging och tatueringar.
Røe Isaksen verkar mena att en estetik som påminner om «tagging» fjärmar sig från folket. Vilket folk talar han då egentligen om? Tilltalet, estetiken och konstnärernas språk i utställningen är av samma medium som människor dagligen använder. Närmare folket är svårt att komma, om man inte har en extremt snäv bild av hur folket definieras, och vem som är värd att tala med/till. Menar ministern på allvar att konsten enbart bör närma sig en priviligerad del av folket vars «smak» är konservativ? Jag menar att kunskapsministern gör sig skyldig till grova generaliseringar om inte bara konst, samtidskonst och om «folkets» förståelse av samtidskonst.
Åliggandet att förändra fördomar om konsten finns inte primärt hos konsten som speglar samhället, men däremot på kunskapsministerns hemmaplan: att uppgradera och vidga grundskolans kunskap och uppdrag inom estetiska och humanistiska ämnen. Dagligen bombarderas vi i vår vardag av kommersiella budskap med förvanskade kroppar vilka skolan inte idag är rustad att ge oss verktyg nog att hantera och kontextualisera, något jag själv finner mycket mer problematiskt och provocerande än mycket annat, och förmågan att lära oss att se på samtida kulturyttringar är näst intill obefintlig.
Nyligen avslutades en utställning på Museet for Samtidskunst i Oslo om Kjartan Slettemark. Ett av hans mest omtalade verk var en performance där han klädde sig i pudel-dräkt som en reaktion på att konstnärer förväntas vara maktens knähundar. Konst som enbart behagar är inte bara enformig och enfaldig, den genererar ingen kunskap. Konst som pekar på något, reflekterar något eller skaver obehagligt genererar insikt och kan initiera en vilja till förändring. Vilket samhälle önskar vi ha? Är det ett samhälle som tar sina medborgare på allvar, även om de är intresserade av konst och kultur?