MOSKVAS INTERNATIONELLA BIENNAL FÖR SAMTIDA KONST/MOSKVA
Huvudutställningarna är nämligen inhysta i lyxvaruhuset TsUM vid Röda torget och i det ännu inte färdigställda Federation tower i området ”Future Moscow”. Ändå vill denna andra Moskvabiennal, ledd av samma internationella stjärncuratorer (Rosa Martìnez, Nicolas Bourriaud, Hans Ulrich Obrist med flera) som den första, uppfattas som ett motstånd mot marknaden. Footnotes on geopolitics, markets, amnesia är titeln, och utställningarna kompletteras med tunga, filosofiska seminarier och releaser av teoriböcker.
Konstnärerna är över lag både äldre och mer etablerade än vid den första Moskvabiennalen (recenserad i Expressen 2/2-05). Det känns, kanske därför, mer som en ”riktig” biennal den här gången.
I TsUM presenterar Daniel Birnbaum, Gunnar Kvaran och Hans Ulrich Obrist 40 konstnärer som arbetar med video och film. Samtliga är bosatta i USA, och med något undantag återvunna från Birnbaum & co:s vandringsutställning Uncertain States of America (se Expressen 27/10-05).
Här finns många bra verk som sitter som en smäck i sammanhanget, exempelvis Mika Rottenbergs film Dough (2005-2006), om en oändligt stor degklump som bearbetas och leds genom olika rum och via olika händer, tjocka som knotiga, för att senare delas upp och vacuumförpackas för vidare distribution.
En konstnär som dyker upp på flera ställen i Moskva är italienske Gianni Motti, som bjuder motstånd med sin humoristiska kritik av maktövergrepp. Som tvålen Mani Puliti (rena händer) – enligt konstnären tillverkad av Silvio Berlusconis fett, ett material han påstår sig ha fått direkt från förre premiärministerns fettsugningsklinik.
Här visar Motti bland annat Broker (2005), en performance med kostymklädda män placerade bakom galler, likt de oljemiljardärer som sitter fängslade efter att ha utmanat Putin.
Rysk konsts ”bad boy” Oleg Kulik, i Sverige mest känd som folkilsken hund, dyker upp som curator för ett av sidoprojekten, utställningen I Believe. Där vänder 60-talet ryska konstnärer uttryckligen de filosofiska manifestationerna ryggen och vädjar till mer ”mjuka” kärleksideal.
Det blir många bombastiska, stora och ”hårda” installationer i en mörklagd gammal industribyggnad. Konst som framkallar omedelbara reaktioner och känslor – kanske i synnerhet i jämförelse med huvudprojekten i Federation tower, som har en mer kylig framtoning, med hjälp av en lika kylig arkitektur.
Men kylig eller inte, Moskva är trots allt en av världens mest intressanta platser - historiskt, ekonomiskt och geografiskt. På gatorna är marknadens villkor glasklara, de enorma ekonomiska klyftorna synnerligen påtagliga. Ett motstånd mot marknaden är mer än välbehövligt, just här. Och även om denna biennal famlar i en ogripbar massa av problem, öppnar den ändå för en mängd frågeställningar som blir till konkreta samtal på caféerna. Samtal, som i sin tur kan bidra till långsamma förändringar.
Om det blir någon tredje Moskvabiennal återstår att se. Men till skillnad från för bara två år sedan finns nu både en etablerad biennalstruktur och en aktiv konstdiskussion i Ryssland.