PETER GESCHWIND
Shadows (2006)
I foajén på Dansens Hus, 26 augusti – 27 november 2010
Videoinstallationen Shadows (2006) av Peter Geschwind presenteras under tre månader i foajén på Dansens Hus. Ursprungligen ingick verket som en del av en större soloutställning, ”Automatic” på Färgfabriken 2006, men presenteras nu i ett nytt sammanhang. Skuggspel som form för berättande har funnits sedan urminnes tider och har i tider sammankopplats med magi, speciella riter eller till och med exorcism. I skuggspelet kunde man berätta om dagens händelser, goda som dåliga, om rädslor och drömmar – stora som små. Denna form för representation, som man lätt kan inbilla sig först uppkom mot en grottvägg i forntiden till ett flackande eldsken, har fått stå som urformen för representationen som sådan, antingen som realitet eller skenbild. I olika kulturer har skuggspelet utvecklats till helt olika konstformer med olika uttryck. En av de mest använda och populära formerna är fotografitekniken, vars ursprung kommer från just skuggspelet.
Om konstnären
Peter Geschwind är en uppmärksammad konstnär som har ställt ut i svenska och internationella sammanhang flitigt sedan han gick ut Kungl. Konsthögskolan 1998. Samma år ställde han ut bland annat både på Moderna Museet i dess projektrum och på Momentum-biennalen i Moss. Sedan dess har Geschwind ställt ut över hela världen, bland annat i London, Tokyo, New Dehli, New York, Berlin, San Fransico och Venedig. Peter Geschwind är född 1966 och bor och arbetar i Stockholm.
Fyra frågor till Peter Geschwind från curatorn Power Ekroth:
Power Ekroth: Kan du berätta om verket som är installerat på Dansens Hus, och också kanske om hur det är gjort?
Peter Geschwind: Videon Shadows består av filmade skuggor projicerade mot en vägg till ett ljudspår i en loop om ca 5 minuter. Filmen börjar i ett lugnt tempo som sakta byggs upp mot en slags kaotisk, oidentifierbar katastrofscen där olika föremål faller ner mot golvet och människor som flyr åt olika håll. Videoprojektorn är placerad på golvet vilket gör att den även lyser upp förbipasserande besökare vilka kastar skuggor som då så att säga ”mixas” in i filmen.
Min utgångspunkt då verket visades för första gången på Färgfabriken var att försöka få själva utställningsrummet att transformeras från en fysisk installation vid ena änden till någonting mer upplöst och kanske rent av hallucinatoriskt under promenaden till den andre änden av rummet där jag arbetade med ljus, skuggor, videoprojektioner och ljud i huvudsak.
På Dansens Hus ville jag försöka få videon att smälta in så mycket som möjligt i miljön och inte bli för iögonfallande. Man behöver inte upptäcka videoinstallationen så fort man kommer in, det får gärna ta en stund. Solljuset från gatan kastar skuggor av förbipasserande bilar och människor in i hela foajén, och bilden kan kanske fungerar som en slags reflektion av det som sker utanför på gatan eller på scenen innanför - det är fritt för besökaren att associera själv. På Dansens Hus tänker jag att skuggspelet hamnar i ett intressant sammanhang eftersom man i första hand kommer hit för att se en dansföreställning och att videon då kanske kan bli ett mer oväntat inslag än på en konstutställning.
Jag har ägnat mycket tid åt att försöka bygga upp en så trovärdig illusion som möjligt med skuggvideon, exempelvis är varje person och sak filmade separat mot en vit fond, och efteråt redigerade jag bort den vita bakgrunden så att de enskilda sekvenserna gick att lägga i ”lager på lager”. I slutet av sekvensen är det faktiskt runt 50 lager som syns samtidigt. När jag sen väl installerade projektionen på plats fick jag lov att "förstöra" materialet genom att skapa oskärpa och använda repiga filter tills man knappt kunde urskilja några detaljer för att det skulle kännas trovärdigt eftersom att hjärnan då läser av rörelser och fyller i de diffusa partierna mycket bättre själv. Det ser mindre ut som en videoinstallation på så sätt och blir mer realistiskt.
PE: Varför är det viktigt för dig att besökarna blir "inblandade" i filmen? Och varför ville du skildra en katastrof?
PG: Eftersom filmen ju ursprungligen var menad som en del av en större installation måste jag beskriva mina tankar om den lite mer. ”Automatic” handlade egentligen om att försöka transformera utställningen som sådan och även rummet från plus till minus på så många olika sätt som möjligt och då var tanken att man som besökare först skulle gå runt som betraktare och sen sakta bli mer och mer indragen i själva utställningen bl.a med skuggorna, som ett slags twilight zone, och att hela utställningen skulle ha en mer glättig början, som ett nöjesfält ungefär, och övergå till något mer hotfullt i slutet.
PE: För mig är verket antingen dystopisk eller komisk beroende på vilket humör jag befinner mig i, hur upplever du verket själv?
PG: Jag försöker ofta hitta ett läge där något just står och balanserar mellan två motsatser, som lättsamt och klaustrofobiskt. Men det är ju svårt för mig att själv uppleva verket på ett objektivt sätt, men min förhoppning är ju att det ska kännas precis som du beskriver det.
PE: Vad arbetar du med just nu?
PG: Just nu arbetar jag på en installation som bygger på att försöka omsätta en serie skulpturer till en slags animerad upplevelse. Det är fortfarande på teststadiet och kräver en del arbete till för att få det att funka. Det är ofta så att först då man verkligen har materialet framför sig och sen börjar stöka runt med det som det händer något och att man hittar rätt lösningar. Då förändras den första idén helt och hållet kanske. Det är under arbetsprocessen med materialet som bitarna faller på plats helt enkelt.
Mer information på www.dansenshus.se