PRECIOUS PERIPHERY
Inför sin gemensamma utställning på Linneanum sommaren 2010 kontaktade de tre konstnärerna Johan Eldrot, Siri Leira och Halvor Rønning mig angående en text inför utställningen. Efter ett inledande möte beslöt vi oss för att det skulle bli en text utformad i intervju-form och att vi skulle utföra den i form av en blogg eftersom vi inte skulle befinna oss på samma plats under våren. Bloggen startades upp och jag ställde några snabba och kortfattade inledande frågor där jag bad dem förklara vad de arbetar med och varför de valt att arbeta med konst. Om frågorna var kortfattade så var svaren som konstnärerna gav i motsats extremt utförliga och berättar mycket om konstnärerna och deras sätt att arbeta på. Deras svar är exceptionella då de är både tydliga men samtidigt komplexa, detta handlar trots allt om konstnärer som fortfarande studerar på konsthögskola, men vars intellektuella kapacitet och spann, konstnärliga intresse och utveckling tycks ha haft raketfart. Deras precisa svar var såpass utförliga och slagkraftiga att mitt jobb inför katalogtexten i princip bara har handlat om att stryka stycken och meningar för att få ner mängden av ord till en mer lätthanterlig massa och för att försöka vaska fram det väsentliga i konstnärernas idérikedom och det som är av specifikt intresse för Precious Periphery. Inför utställningen i Uppsala har de arbetat metodiskt och gemensamt utifrån platsens specificitet, dess historia, dess betydelse och dess arkitektur – men självfallet också utifrån deras egna intressen och konstnärskap. Resultaten är, för den som ser utställningen, lika anslående och tankeväckande som deras oerhört genomförda svar.
Eldrot, Leira och Rønning möttes under ett år då de studerade tillsammans i Norge. En av de viktigaste anledningarna till att de ställer ut tillsammans handlar om att de gemensamt har funnit ett fruktbart sätt att kommunicera och att utveckla en dialog om frågeställningar de finner intressanta tillsammans. Inför utställningen har de arbetat mycket öppet men samtidigt drivet, processuellt och experimentellt, men med mycket medvetna mål där val av material, tematik och visuell utformning allesamman haft sin säregna del. Det är uppenbart att de har haft mycket roligt under denna process, att de haft öppna sinnen och också att de har utmanat varandra på ett grundläggande sätt. De arbetar med olika tekniker och teman sinsemellan, men har, på grund av sitt intresse att diskutera och att använda sig av ett kritiskt sinne i sin verksamhet gentemot sin egen och andras verksamhet, kunnat fixera en gemensam intressesfär. Att konstnärer väljer varandra inför en utställning kanske inte är så unikt, men sättet de har arbetat på är mycket speciellt vilket också är en av anledningarna till att svaren får stå kvar på respektive ursprungsspråk, norska och svenska, för att varje nyans av vad de menar skall vara tydlig.
Utställningstiteln, Precious Periphery refererar till konstnärernas gemensamma intresse för hur begrepp som centrum och periferi strukturellt påverkar hur vi uppfattar den fysiska och psykiska tillvaron. De tar sig an ett marginaliserat område vilket befinner sig utanför konsensus, där alternativa perspektiv om det objektivt sanna, goda eller verkliga kan skapa intressanta förskjutningar i verkligheten. Carl von Linnés gärning och person, liksom den fysiska platsen, Linneaneum med dess rumsligheter och sin omfångsrika trädgård, har i konstnärernas utställningsprocess fungerat som viktiga avstamp och inspirationskällor för utställningen på olika vis. Associationerna går dock inte bara till Carl von Linné och hans banbrytande systematiska kategorisering, empiriska verksamhet utan även hans utsvävningar i sådant han inte kunde förklara på vetenskaplig väg, och dessutom till mycket äldre klassiska vetenskapliga och filosofiska problem. Hur vet man till exempel att man vet något? Är det inte så att man i själva verket tror att man vet något och har mycket goda skäl för att tro detta? Detta tvivel är grundläggande för all vetenskap och tänkande. Detta tvivel är också orsaken till allt konstnärligt tänkande – vilket ju är en filosofi som är förkroppsligad.
För besökaren till utställningen Precious Periphery startar utställningen i den botaniska barock-trädgården anlagd på 1700-talet där man finner Siri Leiras bidrag i form av en 2,5 meter hög roterande arkitektonisk struktur, en cylinder, placerad på ett betongfundament, vilken även fungerar som en camera obscura.
SIRI LEIRA: Hagens mest fremtredende trekk er aksialiteten som ved hjelp av streng symmetri danner en tydelig linje fra Linné-statuen i Linnésalen som ender i toppen av flaggstangen på Uppsala slott. Sentrert på plassen foran Linneanum vil jeg bygge et camera obscura som det vil være mulig å gå inn i, lukke døren og studere projeksjonen av verden utenfor opp ned. Ved å benytte seg av et ratt montert i midten av sylinderen kan man rotere hele bygget rundt ved hjelp av egen kraft, og dermed selv endre utsnittet av projeksjonen.
Selve prinsippet er svært enkelt, og illustrerer hvordan lys blir til bilder, i et kamera så vel som i vår synssans. Teknikken har vært brukt i flere tusen år som et redskap for å foreta astronomiske observasjoner, samt som et kunstnerisk hjelpemiddel for å kunne kopiere virkelighetens proporsjoner og detaljer. Et camera obscura vil kontinuerlig gjengi eventuelle forandringer av sine omgivelser, og fungerer på den måten som et slags invertert overvåkningssystem. På flere måter kan dette handle om troverdighet. Det ene aspektet er selve fenomenets eksistens, det nærmest utrolige ved å kunne se en avbildning av omgivelsene uten noe fiksfakseri, kun et lite hull i veggen. Videre om fotografiets og etter hvert videoens gjeldende posisjon som bevismateriale. En person som blir vitne til en hendelse som foregår utenfor boksen vil ikke kunne bevise dette senere, selv om han befinner seg midt i prinsippet som har lagt grunnlaget for bevisførsel i det moderne samfunn.
Jeg inviterer publikum til å tre inn i et rom. Et rom der jeg vil gjøre oppmerksom på betrakterens posisjon, vitnets betydning, og generell tro, tvil og viten.
Kamerasylinderen vil også fungere som et verktøy for å gå i dialog med et tekstfragment montert på en wire spent opp mellom to påler som befinner seg lenger bort langs midtaksen av hagen. Teksten monteres opp ned og vil dermed være det eneste som vises ''riktig'' vei inne i sylinderen når denne roteres rundt.
Kanske låter det en smula långsökt i förstone men personligen befinner jag mig i en rak associationskedja utifrån Siris arbete som landar långt bakåt i historien, närmare bestämt till kyrkofadern Augustinus som levde mellan år 354 till 450, en person som haft en oerhörd betydelse för hur vi tänker och påverkade i direkt led exempelvis Descartes och den kända tesen ”Cogito Ergo Sum”. Augustinus blev omvänd sent i livet och skrev om sin omvändelse och hur han kunde vara säker på att det finns något som kallas gud. Ett av hans så kallade ”gudsbevis” börjar med tvivel och hur vi kan vara säkra på något som helst. Han menade att vi kan vara helt säkra på en sak: att vi har ett visst sinnesintryck. Denna kunskap är oberoende av om sinnesintrycket motsvarar en företeelse i den yttre verkligheten eller om den är en illusion. Vi kan exempelvis, även om vi är skeptiker, i varje fall vara säkra på att vi tvivlar. Vi kan alltså vara säkra på att vi existerar; vi skulle inte kunna tvivla om vi inte fanns till. Därmed kan vi också ha säker kunskap om matematiska sanningar exempelvis (och därmed också gud själv). Alldeles oavsett huruvida detta bevisar guds existens eller inte, vilket verkar mycket tvivelaktigt utifrån en vetenskapsmans sätt att se på saken, har Augustinus spelat en avgörande roll i idé- och lärdomshistorien sedan dess. Tankarna går också oundvikligen till andra vetenskapsmän såsom Galileo Galilei vars experiment genom att använda sig av teleskopet fann att Nicolaus Copernicus heliocentriska världsbild faktiskt stämde så småningom kom att omstörta den rådande katolska världsbilden och dömdes också av inkvisitionen till husarrest resten av sitt liv. Eller till Johann Gottlieb Fichte, samtida med Linné, som gick i motbevis mot Immanuel Kants världsåskådning uppdelad i ”ting i sig” som visar sig för människan via ”åskådningsformer” och ”kategorier”. Fichte menade att man inte kan vara säker på att ”tinget i sig” existerar eftersom det också bygger på en av mänskligheten skapad åskådningsform. Därmed är vi på ett vis tillbaka till ett för-Augustinskt tvivel.
SIRI : I sin videste forstand har jeg fra så tidlig jeg kan huske latt meg fascinere av menneskets gjøren og laden. Jeg kommer ofte tilbake til grunnleggende emner som språk, tid og persepsjon, og tiltrekkes av systemer og sansning, infrastruktur og metoder vi utvikler for å få samfunnet til å utvikle seg videre. Gordon Matta-Clarks anarkitektoniske prosjekter, Bruce Naumans mangfoldige språklige uttrykk og Anish Kapoors enkle og taktile arbeider er nok de kunstverkene som har gjort sterkest inntrykk på meg.
Det er kanskje en smule naivt, men jeg går ut fra at alt gjøres i beste mening, og interesseres av handlinger som bryter normer og lover og hvordan disse handlingene mottas av omgivelsene. Videre bruker jeg ulike fenomeners eksistens som drivstoff. Geografisk forflytning, følelsen av å være i bevegelse, fabulering om tidsreiser og noe så altomfattende som uendelighet.
Via filosofiens verden har Platons idélære, Nietzsches Zarathustra og Kants erkjennelsesteori satt sine spor hos meg, og litteraturmessig vil jeg spesielt nevne P-O Enquist, Milan Kundera, Jon Fosse, Thomas Bernard og Harold Pinter. Jeg henter også mye inspirasjon fra film, og har hatt stor glede av å oppdage regissører som Jim Jarmusch og Aki Kaurismäki og deres subtile kommunikasjonsmetode. Men det er også viktig å nevne Coosje van Bruggen og Claes Oldenburgs store, fjollete objekter. Humor, absurditeter og paradokser er svært viktige elementer i min tilværelse, og jeg liker hvordan et grep som satire kan være svært effektfullt, som i Maurizio Cattelans arbeider.
Rent tematisk er selvmotsigelser og paradokser noe som har interessert meg over en lengre periode, og uttrykket å forhindre det uunngåelige skulle følge meg gjennom hele prosessen. Preventing the Inevitable er tittelen på min første separatutstilling som fant sted i Galleri 21:24 8. - 11. april 2010 eksempelvis, hvor det å havne i noe jeg kaller «sanningsvakuum» var svært inspirerende som en inngangpunkt. Sannhetsvakuum er et ord jeg fikk behov for å lage for å beskrive en følelse av uforløst spenning som er knyttet til et spørsmål. Finnes det et rom der sannhet ikke gjelder? Jeg mener det handler om nærvær og fravær av mening og materiale. Hva gjør et rom til et tomrom, hva skaper savn i et bestemt rom. Hvilke kriterier konstruerer ulike rammer og hva gjør at vi vil oppfylle krav og gjøre ting riktig.
Fysikkens grunnleggende prinsipper er noe jeg alltid har vært tiltrukket av og ofte kommer tilbake til i mange sammenhenger, kanskje fordi det er et fagfelt som rommer veldig mye konkret, men samtidig drives videre av endeløs undring og kan knyttes opp mot ekstremt mange spørsmål. Dette kommer til uttrykk i arbeidet Premature Cubes hvor den samme kuben er representert tre ganger i ulike fryste posisjoner for å vise et hendelsesforløp i rommet. Gravitasjonen som trekker kubene i retning mot jorden temmes ved hjelp av flere vaiere som hindrer kubene i å fortsette ferden.
Jeg ønsker å feste oppmerksomheten på betrakterens posisjon og hvordan vi som mennesker forholder oss til de forutsetningene vi har og den verden vi selv former og fastsetter vilkårene for. Jeg søker ikke nødvendigvis en bestemt posisjon, men anser mine arbeider for å være materialiserte utgaver av min behandling av forståelsen for prinsipper, funksjoner, roller, reaksjoner og strukturer, og inspireres videre hvis jeg kan bidra til bevisstgjøring på ett eller flere plan.
Verklighetsuppfattningen och tvivlet är teman som Johan Eldrot också intresserar sig för i sina verk. Hur kan vi lita på våra sinnesintryck? Och om vi ser något abnormalt – hur ska vi då förhålla oss till det? Detta är frågor som Augustinus, vilket redan har nämnts, ställde sig och sedan dess har största aktualitet inom vetenskaperna. Inom vetenskapsteori talar man exempelvis Thomas Kuhns teorier om hur vetenskap fungerar och hur så kallade paradigmskiften sker. Ett paradigm är ett tankemönster eller konsensus som råder inom en speciell vetenskap. Vad som brukar ske när ett speciellt tankemönster, eller paradigm, byts ut mot ett annat (som när man exempelvis var tvungen att acceptera Charles Darwins evolutionslära framför ”Adam och Eva”, eller Copernicus världsbild framför en platt jord) genom att tillräckligt många konstigheter, eller anomalier, inom det första paradigmet uppstår som inte kan förklaras annat än genom att byta ut hela systemet. Men det finns också läror som kämpar för att bli accepterade som vetenskap, exempelvis astrologi eller andra paranormala fenomen, till trots att vissa saker kan tyda på något annorlunda än rådande ordning. Beror det på att anomalierna är för få eller på att vi är stela i vårt tankemönster, att vi ännu är oförmögna att se vad som egentligen är sant eller riktigt?
JOHAN ELDROT: De verk jag nu arbetar med har dels att göra med mitt intresse för subjektiva och irrationella upplevelser och uppfattningar om tillvaron, sanning och rationalitet gentemot irrationalitet och tar dels även sin utgångspunkt i Uppsalas historia som universitetsstad, och Linneanums vetenskapliga prägel. Det ursprungliga intresset för dessa ämnen grundade sig i ett behov av att försöka förstå mina egna uppfattningar om verkligheten samt mina upplevelser och erfarenheter av psykisk ohälsa och sätta dessa i ett större sammanhang. Min intention har dels varit att porträttera dessa irrationella, subjektiva och verklighetsfrämmande tillstånd och dels att skapa möjlighet till diskussion kring hur vi använder och förhåller oss till begrepp som objektivitet, sanning och verklighet.
Linneanum ritades av Olof Tempelman och Louis Jean Desprez och uppfördes som en hyllning till Carl von Linné. Byggnaden invigdes 1807 då hundraårsminnet av hans födelse firades. Linneanum har en symbolisk laddning i och med sitt ursprung och sin placering mitt i ett sjok av vetenskapliga institutioner. Idag ser vi Linné som en av våra stora vetenskapsmän, verksam under tiden då det rationella och det förnuftsmässiga, de empiriska och evidensbaserade metoderna fick vidskepelse och tro på flykt. På detta sätt kan man betrakta Linneanum som ett monument över Sveriges sekulariserade och vetenskapliga identitet. Hur påverkar vetenskapen våra uppfattningar om vad som är sant och falskt, verkligt och overkligt, rätt och fel? Har vetenskapen givit sig själv och därmed stora delar av vårt samhälle en sorts vetskapspatent på förklaringar av hur vår värld är beskaffad? Har vetenskapen tagit över den dogmatiska roll som kyrkan en gång hade i Sverige i fråga om sant och falskt, rätt och fel osv.? Kan vetenskapen rent av beskrivas som en sorts religion, ett rutnät vilket vi placerar över tillvaron för att göra den begriplig? Hur behandlar vi i så fall de fenomen, de upplevelser och uppfattningar som inte passar in i denna inrutade bild?
Istället för att behandla diskussionen mellan vetenskap och religion vilket har gjorts utförligt av andra, har jag har istället valt att koncentrera mig på andra tendenser, upplevelser och fenomen som strider mot de vetenskapliga uppfattningarna, till exempel parapsykologi, spiritism och astrologi. De alternativa vetenskaperna föraktar de traditionella vetenskaperna för sin inskränkthet och dess konservativa hållning likt motvilja att öppet utforska fenomen som vi kallar paranormala. Från vetenskapligt håll bedrivs å andra sidan alltjämt ett intensivt arbete att på ett rationellt sätt förklara och avslöja det kvacksalveri och den villfarelse man uppfattar att motparten försöker sprida.
Jag vill med mina verk förkroppsliga olika paranormala fenomen och de metoder som används för att undersöka dem, bland annat genom att genomföra ett sk. Ganzfeldtexperiment, en klassisk parapsykologisk metod för att undersöka telepatisk kommunikation under öppningen av Precious Periphery som en performance. Efteråt kommer en installation att kvarstå som handlar om experimentet. Experimentet går till så att två personer, så kallade sändare och mottagare, i det här fallet två tvillingbröder, är placerade i två olika rum. Sändaren presenteras för ett antal bilder som han/hon via telepatisk väg skall kommunicera till mottagaren. Tvillingar har genom parapsykologins historia ofta använts i liknande försök med anledning av att man har och har haft teorier om att de har starkare alternativa kommunikationsmöjligheter till varandra än ”vanliga” människor. Tvilling-temat återkommer även i en en ca. tre meter hög skulptur föreställande tvillingtecknets stiliserade symbol (liknande en romersk tvåa) tillsammans med bord med olika parafernalia som kan skapa nya kopplingar mellan information om astrologi och specifikt tvillingens tecken, mytologiska historier (Castor och Pollux) mm. Jag visar också fyra målningar som tillsammans utgör serien RSPK series. Målningarna består av texter och teckningar utförda av andar/spöken/poltergeists, inom parapsykologin så kallade RSPK.
Det är viktigt att poängtera att jag är inte intresserad av att presentera bevis åt varken det ena eller andra hållet. Huvudlinjen innebär att jag tillåter mig själv att följa irrationella impulser och se samband som verkar ologiska. Att föra in dessa irrationella ting i en miljö som representerar en så solid motpol kan förhoppningsvis skapa förutsättningar för flera lager av diskussioner kring vårt samhälles identitet, kring tolerans, oliktänkande och subjektiva uppfattningar.
Från ifrågasättandet av vetenskapens grundvalar är steget inte så långt till ifrågasättandet av konstens grundvalar såklart, konst och vetenskap kan ses som två sidor av samma mynt. Halvor Rønning har under processen fram till utställningen medvetet valt att arbeta enligt en öppen och relativt spontan metod där hans verks slutgiltiga form inte varit tydligt för någon, kanske allra minst han själv. Här tillåts den processuella metoden stå i centrum, dock utan att överskugga vikten av det färdiga resultatets form. Halvor har i huvudsak arbetat med en serie skulpturala element som till slut ingår i en installation, och även om man gärna kan frestas att se hans arbeten som rena skulpturer av relativt klassiskt snitt ligger ändå tyngdpunkten på det konceptuella kring sambandet mellan strukturer såsom människa och konst, människa och arkitektur samt konst och arkitektur. Att medvetandegöra relationerna sinsemellan för betraktarna i mötet med Halvors konstverk driver honom att experimentera med material, skala, form, yta och framför allt sitt eget förhållningssätt i ett ostillbart, och vad som kan tyckas konstant, flöde av ifrågasättanden och omförhandlingar av metod, utförande och både konstnärens intention såsom betraktarens perception. Halvor tvingar sig själv att undersöka, beskriva och betvivla sina egna intentioner och dess resultat – likt en sk. hermeneutisk cirkel där tolkningen växer fram i en cirkulär rörelse mellan individens förförståelse och möten med nya erfarenheter och idéer, vilket leder till ny förståelse som i sin tur blir förförståelse i kommande tolkningsansatser. Men i Halvors ”cirkel” är det inte bara han som arbetar – här återfinns i allra högsta grad betraktaren i en viktig och central position som en sorts medspelare. En ambivalens inför konsten som sådan kanske kan ses som en tredje medspelare i denna cirkel då det finns en uppenbar vilja att konsten faktiskt ska betyda något. Varför äger konsten vikt och hur kan den förändra och påverka oss? Hur påverkas publiken av verken, och hur kan konstnärens intention tas till vara eller missförstås? Går det att förstå i förhand alls?
HALVOR RØNNING: Jeg arbeider ofte med abstraherte objekter og installasjoner hvor ikke alltid referansene og opprinnelsen lar seg bestemme eller spore. Men jeg arbeider lokalspesifikt. Altså med utgangspunkt i lokale fenomener, som i en tolkning potensielt i kan strekke seg utover seg selv. På Linneanum vil jeg gjøre romlige installasjoner som avbrytelser av arkitekturen. Ved hjelp av behandling av materialer som tre, celleplast og rester fra byggeprosesser vil jeg sammen med sammenstilling og skalering av objekter skape en situasjon som vil stå i sterk kontrast til Linneanums klassiske arkitektur. Nærværet av noen elementer vil være av en ambivalent karakter, hvor materialets opprinnelige funksjon, f.eks. celleplast, forskyves til å minne om materialer med motsatte egenskaper som stein eller hud. Skillet mellom det vi holder frem som åpenbart verdifulle kvaliteter vil krysses med hva som ofte kategoriseres som avfall. På denne måten vil publikum også bli presentert for en åpen situasjon som må kartlegges og tas stilling til av hver og en. Det er en måte å aktivere betrakteren til å undersøke og la seg forundre over motsetningene i utstillingen, og samtidig sette fokus på den enkeltes opplevelse som noe i seg selv. Hvordan står det til med forholdet til våre subjektive tolkninger i dag? På hvilke måte er vi begrenset eller sensurert av en offentlighet når vi videreformidler våre opplevelser? Hva er egentlig verdt å vise i en offentlighet? Hva er kunst, dess rolle og dets eksistensgrunnlag idag?
Jeg ønsker å (mis)bruke klassiske rammer for gyldig-gjøring av kunst f.eks. dimensjonering og bruk av gjenkjennelige skulpturelle eller maleriske grep og referanser. Samtidig vil jeg sette fokus på individets møte med kunsten og arkitekturen. Jeg fascineres av motsetningene og likhetstrekk mellom kropp og byggematerialer. Men det er viktig å innskrive skulpturene i en sosial sammenheng. Men det er også viktig for meg å undersøke og eksponere hvordan vi i dag forholder oss til ulike grunnleggende problemstillinger. Hvordan forholder vi oss til spørsmål og svar?
Landskapet midt mellom det meningsfulle og det meningsløse er der jeg prøver å treffe. Det handler om at jeg vil at prosjektet skal ha mange innganger og utganger, og ikke være belærende eller pedagogisk. Her åpnes en mulighet å undersøke det ekspressive, irrasjonelle og mimetiske kontra det systemiske, logiske og rasjonelle. Det er mulig at dette vil bli på grensen til det latterlige – noe som jeg mener er viktig å gi seg i kast med. Samtidig vil jeg også gjerne beholde energien fra prosessen i de ferdige arbeidene.
Jeg har jobbet mye med å repetere arkitektoniske detaljer, for å nettopp tydeliggjøre noen sider ved et rom. Men for Linneanum har jeg snarere jobbet med et motsetningsforhold. Arkitekturen og arbeidene står sammen, men møter hverandre rygg mot rygg. De står sammen, på en slags ikkekommuniserende måte. Men det er viktig å presisere at dette er utgangspunktet mitt. Dette er faktisk min viktigste begrunnelse for arbeidenes eksistens. Men hvorvidt det er transparent for en betrakter eller ikke kan jeg ikke svare på så klart. Hvis ikke så mener jeg at de står godt nok som autonome arbeider, men jeg syns referansene og lesningen blir noe begrenset. Her ligger styrken etter min mening i dimensjonering og materialvalg, overraskende materialbruk og bearbeidelse. Prosessen er stoppet på et tidspunkt som kanskje vekker forundring. Noen verk blir høye og smale, noen er brede, noen er flate og lave, et annet høyt og bredt. Men hvert enkelt arbeid har noe ved seg, noe ulikt og står i et klart forhold til betrakteren.
Med i betraktningen av arbeidene kommer også den spesielle konteksten. Stikkord som: roms-disposisjon, komposisjon og publikums bevegelse i rommen og rundt objektene dukker opp her. Møte mellom bearbeidet overflate og streng, usminket konstruksjon er viktig. De er litt gammeldagse, modernistiske, i sin fremtoning, de er ikke fulle av informasjon og innhold, men snarere fulle av en tiltrekkende ambivalens. De gir seg alle ut for å være voldsomt tunge, men er tvert i mot lette og håndterlige. De har et stort volum, de er tidvis voldsomme, men likevel skjøre og lett foranderlige. Materialvalget er også strengt tatt rimelig latterlig, noe som i mine øyne sår tvil om dette er noe å ta på alvor. Det liker jeg godt. Det solide bygget møter mine skulpturer som med hensikt er formet med en teknikk som ikke hører hjemme her. Det som kanskje heller ville passe inn her ville være mer tyngre, solide og autonome – ja mer klassiske – skulpturer.
Men konteksten i verden utenfor er likeså viktig. Linneanums funksjon er helt klart viktig. Det er et monument over vitenskapen og Linné. Stilen er nyklassisistisk og korresponderer tydelig med 17- og 1800-tallets imperialistiske tankegang, hvor vestens standarder skulle eksporteres til alle verdens hjørner. Linnés binominelle nomenklatur (plantebenevningssystem) er intet unntak. Nyklassisismen gjenopptok antikkens idealer og brukte estetikken fra gamle Hellas som symbol på uovertruffen vestlig sivilisasjon. Det er derfor mulig å trekke paralleller mellom Capitol Hill i Washington DC, Mumbai Public Library og Linneanum i Uppsala. Nettopp derfor er det viktig for meg å hente inn materialer som ikke er særlig solide eller åpenbare. De forstyrrer forventningene til hva huset kan romme både på en overveldende måte, og på en mer tilbaketrukket måte. Mye bearbeidelse og omtanke kontra uferdig og ubearbeidet hensynsløs omgang med materialer.
Konstnärerna närmar sig utställningen, byggnaden och byggnadens historia med en sorts respektfull hänsynslöshet, en otvungenhet onekligen vilket naturligtvis är en befriande hållning. Hur ser de då på konsten som arbetsområde och metod?
HALVOR: Det finnes ikke et fagområde som jeg ikke kan finne relevant i forhold til mitt arbeid med kunst:, politikk, finans, historie, sosiologi, filosofi, litteratur, teologi, biologi og arkitektur etc. Dette gjør research noe håpløst til tider, og får ofte en tilfeldig karakter og bestemt utifra hvilke sammenheng arbeidene skal opptre i.
En måte jeg har prøvd å angripe denne «sammensatte» arbetsmetod har vært å gi tilfeldighetene større spillerom. Jeg prøver å holde prosessen åpen så lenge som mulig og ikke legge for mye høytidelighet i idéene, men heller la dem bli realisert og vist og først senere diskutere betydningen. Dette har ført meg inn i mange interessante diskusjoner, hvor jeg ikke har vært så opptatt av å forsvare arbeidene mine, men heller være åpen for hva de kan bety. Gi rom for det jeg liker å kalle en bevegelig betydning.
Men ofte funderer jeg på hvilke forutsetninger har jeg, og betrakteren, til å kunne leve meg inn i et arbeid og assosiere fritt? I teksten The Untroubled Mind av Agnes Martin, antyder hun noe om hvilke premisser som må ligge til grunn for å kunne la seg inspirere, «[...] you can't live the inspired life and live the conventions». Inspirasjon og fantasi henger tett sammen. En av forutsetningene er altså å frigjøre seg fra rett og galt. Å leve i et fordomsfritt miljø vil i følge henne bidra til flere inspirerte handlinger (noe som i seg selv er en fullstendig utopisk tanke).
Lekenhet, åpenhet, undring, eventyrlyst og ikke minst jakten på det opprinnelige. Hva var før alt det skapte? Kanskje har begrepene opprinnelig, uforstyrret og åpen noe tilfelles med ingenting.
Kunst er et mulig frirom, et potensielt konvensjonfritt område å bevege seg i. Det er bare så synd mener jeg, at kunstinstitusjonene sjelden oppnår det nødvendige tillitsforholdet mellom kunst og betrakter. Noe jeg mener er nødvendig å etablere for å kunne utfolde seg psykisk og fysisk rundt et arbeid. Kunstens muligheter er altså helt avhengig av hvilke sosialt rom institusjonene klarer å skape, eller frigjøre.
Det jeg den siste tiden også har oppdaget, er hvor politisk en slik arbeidsmetode kan være. Det å vite er noe av det viktigste redskapet vi har i et demokrati, noe jeg opplever som enormt begrensende. Det deler samfunnet vårt inn i dem som vet og dem som ikke vet. Samtidig som vi lukker øynene for det vi ikke kan overskue. Det har i mine øyne aldri vært så aktuelt å diskutere menneskers behov for kategorisering, deres verdisyn og automatiske jakt etter svar. Det har aldri vært viktigere å få folk til å stoppe opp og provosere frem spørsmål knyttet til rikdommen i den fysiske verdens nærvær eller rett og slett stille spørsmål ved eksistensielle problemstillinger. Hvorfor trenger vi svar?
Når det kommer til mitt eget virke er arbeidene på sett og vis ambassadører for min filosofi og mitt syn på verden, verktøy jeg kan bruke til lede betrakteren til å se på visse saker. Det jeg vil synliggjøre kan befinne seg i utstillingsrommet, i samfunnet utenfor eller i betrakteren selv. Ikke bare det som er visuelt synlig, men og hva som ellers befinner seg mellom de tingene vi ser.
Jeg krever ingenting av mitt publikum, men jeg håper å kunne synliggjøre hva betrakteren krever av seg selv og stille spørsmål om hvordan krav oppstår. Min og betrakterens tolkning av arbeidene er et personlig anliggende og noe som kanskje ikke kan deles med hvem som helst. Potensialet i arbeidene ligger et sted mellom et tillitsforhold hos betrakteren og villigheten til å la seg rive med.
Jeg jobber konstant for at arbeidene mine skal konfrontere betrakteren på et fysisk og intimt plan og at jeg kan skape friksjon. Jeg forsøker hele tiden å peke arbeidene mot aktuelle diskusjoner, og øke presisjonsnivået mellom faktisk materiale og mulige assosiasjoner. Dette er komplekst, men jeg har erfart at det det går an å skubbe betrakterens assosiasjoner og tanker i en viss retning. Ikke som en linje, men som et perspektiv som konstant utvider seg jo lengre man dveler. Kunst er i mine øyne et glimrende alternativ til et utelukkende rasjonelt og forklarende verdenssyn. En helt nødvendig motsetning til systemer, standarder og automatiske prosesser i vårt samfunn. En sjanse til å stoppe opp.
JOHAN: Som barn var jag väldigt intresserad av att teckna och måla, något som fortsatte upp i tonåren fast i ny skepnad i form av graffiti och street art. Via graffitin leddes mitt intresse vidare mot den traditionella konstvärlden. Graffitin stod för energi och lust men kom till slut att bli ren design och typografi. Jag kände att jag hade ett starkt behov av att kunna koncentrera mig på och behandla frågor om vem jag var, undersöka mina känslor och upplevelser i kontakt med omvärlden.
Jag tror också att det hade att göra med att jag i sena tonåren hade en sorts idé om och ett behov av frihet. Jag har alltid haft svårt att acceptera situationer där jag har varit tvungen genomföra saker som jag inte är hundra procent dedikerad till eller intresserad av. Det är i många lägen en brist men jag tror att det förde mig mot konsten. Jag hade en bild av konsten som fri, ett forum där jag själv kunde välja att arbeta med det som intresserade mig, själv sätta ett tempo, formulera syfte och mening.
Även om jag tidigt, och utan att riktigt kunna formulera det, upplevde förhållandet mellan mina intressen och den arbetsmetod jag "slussats" in som komplicerat, så är det först under de senaste två åren som jag har börjat kunnat tänka och arbeta mer fritt. Genom att jag kunde lokalisera problematiken kring att enbart arbeta med måleri som medium, gav jag mig själv möjligheten att testa andra arbetsmetoder, något som i sin tur har medfört att jag insett de enorma möjligheterna med att låta hela sin process vara baserad på experiment och tillåtelse. Den romantiska bilden av att konstnärlig praktik skulle vara helt fri har givetvis nyanserats i och med åren på olika konstskolor. Kvar finns ändå tron på att man som konstnär i större utsträckning än inom andra yrkesområden har möjlighet att rikta sin praktik åt det som intresserar och inspirerar en, vilket fortfarande fungerar som en enorm drivkraft.
SIRI: Det er ikke ett bestemt øyeblikk som utpeker seg som avgjørende for mitt veivalg. Jeg vet heller ikke om det har vært et bestemt valg, det er mer en tilstand som har formet seg over tid, og er i konstant endring. Som et svært aktivt barn var mitt første møte med kunsten en to meter høy skulptur jeg absolutt skulle ta løpefart og klatre til topps på. Jeg vokste opp i fordomsfrie omgivelser og er hele tiden blitt oppfordret til å utforske mine egne interesser. For meg var fotografiet innfallsporten inn i den formaliserte kunstverdenen. Det var det som lå meg nærmest, og jeg visste jeg at det var starten på noe jeg håpet skulle bli min fremtid.
Kunstneryrket fører med seg en enorm fleksibilitet fordi det er noe av det mest selvstendige et menneske kan utøve. Denne selvråderetten er uerstattelig og meget tilfredsstillende. Kunsten rommer og trigger det dypeste alvor og den største glede, og for meg er det viktig å ha tilgang til hele spekteret. Det er som om mitt virke befinner seg som en kjerne i mitt liv, og jeg er en fyrbøter. Jeg tror det hele bunner i en sterk nysgjerrighet, ønsket om å skape noe meningsfylt og å stille gode spørsmål.
Det är utan tvekan det fria och förbehållslösa och hänsynslösa arbetssättet i förhållandet till intellektuell och praktisk praktik som är inspirationskällan och lockbetet för konstnärerna i utställningen. Det är därför också helt logiskt att titeln på utställningen också förmedlar detta lekfulla och värdefulla gränsområde som konstituerar konstens område; Precious Periphery.