ANTAGONISTISK CURERING EN INTERVJU MED JOANNA WARSZA INFÖR BERLINBIENNALEN 2012
I april öppnar den sjunde upplagan av Berlinbiennalen. Den kommer visas på traditionella utställningsplatser såsom Kunst-Werke i Mitte, men även på mer ovanliga ställen såsom S:t Elisabeths kyrka eller den legendariska experimentella scenkonst- och performancescenen Hebbel am Ufer. Biennalens huvudcurator är konstnären Artur Żmijewski som assisteras av teatercuratorn Joanna Warsza och konstnärsgruppen Voina. Żmijewski har utmärkt sig som konstnär genom sina långa, djupt allvarliga och mycket humoristiska videor som speglar demokratiska, religiösa och idealistiska rörelser i samhället – oftast gjorda med iscensatt dokumentärt material. Valet av en radikal konstnär som dessutom är politiskt engagerad som curator överraskar efter ett pärlband av ”säkra kort” och tyder på att man i Berlin är intresserade att bryta med en traditionell bild av biennalen, som tidigare varit marknadsbaserad och tydligt objektrelaterad. Givetvis har detta skapat enorma förväntningar från konstvärlden på nya curatoriella grepp och lösningar. I synnerhet eftersom ganska lite av biennalens innehåll och form läckt ut till allmänheten i förväg. Av det som kommit fram har vissa projekt å andra sidan skapat hetsig debatt i Berlin, som ett projekt av Martin Zet där han försöker samla in 60 000 exemplar av en bok skriven av politikern Thilo Sarrazin. Tanken är att först skapa en skulptur av denna bokmassa och sedan återvinna böckerna. Andra projekt som redan påbörjats och utförts, såsom enstaka performativa protestdemonstrationer och politiska sammankomster, har gått mer obemärkt förbi. Redan från början har det dock varit tydligt att man kommer att finna ett politiskt tungt material i biennalen, att tyngdpunkten kommer att ligga på ett kollektivt, participativt och performativt format och att det inte alltid kommer att vara enkelt att tydligt peka ut vad som är konst och inte i biennalen. Joanna Warsza svarade på ett antal frågor om biennalen strax innan den öppnande.
På vilket sätt kommer 2012 års Berlinbiennal att skilja sig från tidigare versioner?
Den stora skillnaden ligger i dess performativa natur. Den här gången tänker vi inte endast på att administrera konstobjekt, vi försöker istället skapa och att stödja sociala processer som påbörjats som, eller har sitt ursprung ur, konstverk. Konst, med våra co-curatorer konstnärsgruppen Voinas ord, har inga avgränsningar och därmed kan även ett upplopp vara konst. Ett politiskt möte eller en demonstration för skapandet av ett monument för sintier och romer likaså. Konst behöver inte vara självrefererande; den kan vara stark, subversiv och verkligen förändra saker. Jag vet att det låter som ett avantgardistiskt påstående men det tycks som att vi lever i en sorts övergångsperiod där dessa påståenden återigen äger relevans.
Vi försöker också att utveckla det fältet för politisk curering. Om man gör anspråk på att vara en politisk curator måste man även åta sig ett ansvar för att presentera alla möjliga olika sorters åsikter inom en och samma konstutställning. Även de man inte håller med om. Att vara en curator för oss innebär inte längre en position av att ta hand om eller vårda konsten [curera kommer från ordet ”cura” = vårda, ta hand om, kurera]. Istället handlar det snarare om en antagonistisk position, att skapa utrymme för motsättningar och även om att släppa kontrollen över innehållet. Och är politiken det område där olika grupper i samhället uttrycker sina åsikter och intressen, den plats där sociala metoder utvecklas för att fatta kollektiva beslut – ja då måste vi acceptera detta och även ge rum för våra motståndare.
Kan du berätta lite om den övergripande idén bakom biennalen?
Vi hade en enkel curatoriell agenda: att visa exempel på hur konst kan fungera i verkligheten. Vi vill nå bortom antagandet om att vad man än presenterar i ett konstsammanhang så reduceras det till en falsk representation av verkligheten, av något som händer någon annanstans och inte har någon som helst relevans för ett här och ett nu. Vi har precis publicerat den första readern, Forget Fear, vilken presenterar en samling exempel på konstnärlig pragmatism, tron på att en idé kan nå bortom sig själv, där vänsterengagemang inte är en självrefererande teori utan istället ett slags basalt konstskapande där det är möjligt arbeta på gräsrotsnivå och med reella saker.
Tror du att publiken kommer att ha svårigheter att urskilja vad som är konstverk inkluderade i biennalen och vad som inte är inkluderat – låt oss säga ett ”vanligt upplopp” istället för ett ”biennalupplopp”? Och om så är fallet, är det något ni bryr er om, försöker ni överbrygga gapet mellan konstnär/demonstrant och publik? Är det ens, i ert sätt att se, någon skillnad mellan publiken och konstnären i dessa fall?
Vi upplåter hela bottenplanet av Kunst-Werke, KW Institute for Contemporary Art, till att bli en opinionsbildande plats för olika rörelser och grupperingar och skapar på så vis en ”parallell biennal”. Vi kommer inte att utöva någon som helst curatoriell strategi på denna plats. Vår intention var att dela med oss av de institutionella medel vi har och att sätta stopp för ”business of the Biennale as usual”. Vår publik kommer att gå genom denna opinionsbildande plats och möta de olika grupperingarna – vilket kommer att påminna om ett sorts Occupy Museum – och man har på det sättet en möjlighet att tala med de olika grupperingarna, och själv utöva ett slags performativ demokrati. Vi har ingen aning om hur denna idé kommer att fungera, men vad jag kan säga är att det är i de avgörande politiska transaktionsperioderna som konstnärer säger upp sina ateljékontrakt och tar saken i egna händer för att förändra verkligheten. Det är vad som hände med avangardet, det är vad som hände efter 1968 med initiativ såsom Art Workers Coalition i New York, och det är vad som händer just nu, vilket vi försöker medverka till och vara del av. Nu är det upp till publiken att bestämma sig för huruvida allting inom konstens väggar ändå bara är falska yttranden utan relevans, och om det enda som är sant eller intressant är konstmarknaden – eller istället säga ”OK, låt oss göra något med de medel som står oss till buds”.
Har du som curator valt att inkludera många verk i biennalen som du tar avstånd från, och i så fall: kan du nämna några av dem och vad det är som du är oenig med?
Jag är oenig med många av den katolska religionens påståenden och den ideologiska makt som en religion innefattar – men vi har ändå valt att arbeta med en religiös konstnär. Det finns ett populärt fenomen i Polen där man rekonstruerar militära bataljer ur historien. Här konstrueras en väldigt antitysk bild, en bild jag inte själv delar, men vi kommer ändå att presentera en sådan performance. Vi kommer även att återge en idé om ett framtida center som ska arbeta mot utvisningar, och här fokusera på tyska flyktingar efter andra världskriget, ett arbete som jag inte heller enig med.
Ni fick ett enormt gensvar på ett ”open call” för konstnärer inför biennalen, med ungefär 5 000 svar. Hur många konstnärer, som ni annars inte hade övervägt att ha med, har ni inkluderat i biennalen tack vare detta, och hur gick ni till väga för att välja ut dem som klarade sig genom nålsögat?
Responsen på detta open call var överväldigande. Om man mottar 5 000 ansökningar, hur kan man då välja endast fem? Vi ville gärna ge ett gensvar och visa en bild av det stora intresset på vårt förslag, och försöka få människorna som ansökt att känna sig delaktiga i ”the cloud”. Och också skapa frågor hos dem om hur de tänker på sig själva i en samling, i en grupp, ett parlament av åsikter. Logiken återfinns i hur sociala rörelser skapas – om du önskar att delta så deltar du också. För att inkludera de mer än 5 000 bidragen som sändes in i själva utställningen har vi utvecklat en öppen, icke-kommerssiell plattform i samarbete med mediaaktivisten Pit Schultz: ArtWiki. Det har blivit en digital arena för den 7:e Berlinbiennalen och vi kommer att lansera denna under öppningsdagarna. Så svaret på din fråga är: alla är inkluderade.
Den curatoriella rollen beskrivs som en auktoritär roll med mycket makt och influens över konstnären/konstnärerna, och jag antar att ert ”open call” var ett försök att öppna upp urvalsprocessen till en någorlunda demokratisk nivå. Är det något ni försöker att adressera även på andra nivåer i biennalskapandets processer?
ArtWiki konkretiserar en uppriktig önskan om att dra sig tillbaka från den curatoriella urvalspolitiken och exklusiviteten. I vissa projekt står ändå våra val på spel för att vi är intresserade v att abstrahera oss från ett självrefererande estetiskt omdöme. Vi är också intresserade av medborgarkonst, i att upplösa konstnärens särställning i gruppen och vi menar att den mest intressanta konsten arbetar från botten och uppåt. När jag åkte till Egypten och Tunisien mötte vi exempelvis konstnärer såsom gruppen Mosireen vilka mobiliserade massorna genom att organisera en biograf på gatorna i Kairo, ”Tahrirbiografen”. För att kunna visa på mainstreammediernas manipulativa roll för en allmän publik organiserade de även onlineinspelningar av händelser, spelade in militära rättegångar eller skapade workshops med livesändningar. Vi har alltså inte intresserat oss för huruvida konst är god eller dålig inför denna biennal.
Ändå har ni kommissionerat konstnärer att producera specifika verk för biennalen. Hur undviker ni att ArtWiki endast blir ett ”vilket som helst arkiv” av konstnärer som önskar att ha sitt verk med i biennalen. Det vill säga hur kommer detta ”moln” av konstnärsstatement att bli ett politiskt statement i sig själv, och inte endast ett uttryck för en sorts ”salon des refusées”? I uppmaningen för ert ”open call” bad ni dessutom konstnärerna att ge uttryck för deras personliga politiska åsikt; hur undviker ni tankarna till den sorts åsiktsregistrering som används i förtryckande stater, och som ju historiskt använts på ett extremt sätt just i Berlin, exempelvis av Stasi. Och hur kommer ni att presentera ArtWiki: måste publiken gå genom de 5 000 bidragen hemmavid online? Hur kommer ArtWiki att bli implementerad i det övergripande konceptet?
Vi ser verkligen på ArtWiki som en digital arena för den 7:e Berlinbiennalen, och vi gör det också för att visa en bild av vår egen position i nätverken. Det är ett digitalt konstbibliotek där konstnärer inte bara presenterar sina verk, men också deras politiska och sociala påståenden. De samtida konstregistren som redan existerar är mer eller mindre rena marknadslistor som man kan finna på internet, och vi går på tvärs mot den sortens logik. ArtWiki kommer att överleva vilken utställning, installation som helst och fortsätter in i framtiden. Det ger dessutom varje konstnär full bestämmanderätt över kommunikationen kring deras konstverk. I vilket annat sammanhang händer detta idag, när till och med sociala nätverk blivit övertagna av marknadsorienterade system.
Det har kommit anklagelser från konstnärer om att er politiska ståndpunkt med Berlinbiennalen inte är tillräckligt radikal, och att ni inte egentligen ändrar på någonting genom att arbeta ”innanför systemet”. Vill du kommentera detta? I relation till det uppstår även frågan om det ens är möjligt för curatorerna att bibehålla sin egen autonomi inom biennalsystemet, och i så fall: hur?
Det är viktigt att använda sig av de verktyg man har. Om man curerar Berlinbiennalen kan man använda sig av alla de institutionella verktygen till max. Vi bjöd exempelvis in Voinagruppen från S:t Petersburg att co-curera. De accepterade uppdraget, men beslöt att inte komma till Berlin för att arbeta med oss eftersom de inte är intresserade av detta. De fortsätter istället sitt subversiva arbete i Ryssland och får vad de kan behöva från oss – visibilitet, advokatstöd och lite pengar. Deras verktyg finns här; frågan är bara hur de använder dem. Vi kan inte helt och hållet gå utanför logiken om hur det fungerar när folk kommer för att se en utställning och hur de är förberedda på detta. Om de vill se ett spektakel kommer de också att se ett spektakel. Personligen tror jag på Jean-Luc Godards citat ”Don't change anything for everything to be different”. Det är upp till dig själv om du är redo att uppleva tillståndet som en återvändsgränd eller som något annorlunda. Det skulle vara fantastiskt om utställningens många tidsbaserade projekt skulle komma att initiera nya sociala och politiska möjligheter.
En av de frågor vi undersöker handlar om den stora publik som vi arbetar mot och inför, en publik vi har ”ärvt” genom att arbeta med en sådan upphöjd konstutställning såsom Berlinbiennalen. Vad vi hoppas på är en situation där publiken, som är förprogrammerad att komma för att konsumera, istället går därifrån med en känsla av att vara en icke-konsument. Vår publik är alltså vår stora potential. Det är de som borde ha varit på konstnärslistan: alla de hundratusentals människor som kommer och tittar på utställningen.
Konstvärlden är förstås en intressant arena att arbeta på på ett politiskt sätt, men förväntar ni er att nå utanför finsmakarna av konst med biennalen, och i så fall: Vilka verktyg kommer ni att arbeta med? Vilken är er viktigaste målgrupp?
En av de första projekten som redan har startat inom ramen för den 7:e Berlinbiennalen är uppropet av Martin Zet att samla in böcker av Thilo Sarrazin. Det är en tysk bok som såldes i 1,5 miljoner exemplar och har ett mjukrasistiskt innehåll. Uppmaningen skapade en kolossal diskussion och extrema reaktioner även utanför konstscenen, bland gemene man i det tyska samhället. Grupper som normalt inte engagerar sig i samtida konst reagerade positivt eller negativt på Zets projekt – exempelvis representanter för både den turkiska befolkningsgruppen i Berlin och Antifa. Och vi fick känna på en e-postattack från den högerextrema sidan. Med Zets projekt har biennalen redan börjat uppsöka territorier utanför konstsfären, att påverka olika sociala grupperingar, och att förena krafter med grupper som påverkats av denna bok.
Martin Zets projekt provocerade verkligen många reaktioner. Är det ett intyg på konstverkets framgång, eller vill du mäta framgång på något annat vis?
Framgång är det som händer när något drabbar. Detta projekt har verkligen drabbat på bred nivå.
Vilka är era förväntningar på hur biennalens konstprojekt kommer att fungera såsom strategier för verklig, substantiell men även symbolisk inverkan?
I någon utsträckning hoppas vi i alla fall på att stoppa ”biennaliseringen” av konstvärlden: att stoppa ”business as usual”. Tror du att konstvärlden verkligen behöver ytterligare en representationsorienterad biennal? Jag tror inte det.
Vad är din curatoriska bakgrund?
Jag har ursprungligen en teaterbakgrund och arbetade först som en teatercurator. Jag förstod snart att detta att bjuda in färdiga teaterpjäser för endast en dag är för dyrt och påminner om att behöva vänta ett halvår för ett Paris–Dakar-följe som drar genom byn på totalt tio minuter. Teater – i alla fall i Polen – är för teorifobisk för mig, och refererar för mycket till känslor och sinnesrörelser och inte tillräckligt mycket till sociala och politiska dimensioner. Jag påbörjade att expandera fältet och att söka utveckla kontextmottagliga situationer med teatern genom att bjuda in även (visuella) konstnärer, vetenskapsmän och aktivister. Vad jag uppskattade med den visuella konstens kontext var faktumet att andra ämnen migrerar in i den. Här finner man sociologi, progressiv arkitektur eller till och med utbildning som inkorporeras och sammanfogar sig med konsten. Detta möjliggör diversifiering och även utvecklandet av ett radikalt tänkande. Jag har varit speciellt intresserad av konstnärsrollen inom sociala processer. År 2007 etablerade jag den oberoende plattformen Laura Palmer Foundation och arbetade mestadels inom den offentliga sfären där jag curerade projekt som utforskar sociala och politiska agendor liksom konceptuella situationer. Jag flyttade till Berlin i januari 2011 för att arbeta med Artur Żmijewski och utveckla och realisera konceptet för biennalen.
Har du och Artur arbetat tillsammans tidigare? Hur möttes ni?
Vi är båda från Warsawa ursprungligen. Jag kontaktade honom under 2010 eftersom jag ville arbeta med en av skådespelarna i hans film Repetition. Jag behandlade denna kontakt som en ren formalitet och förväntade mig inget annat än att träffa på en ganska besvärlig konstnär. Men vi hade ett verkligt intressant samtal som fortsatte in i några ytterligare möten. Men vi har aldrig arbetat tillsammans tidigare. I januari 2011 sände Artur mig ett e-postmeddelande som bestod av en enda mening där han sa att han kanske behövde lite hjälp med biennalen och frågade om jag ville ansluta mig till honom i Berlin så snart som möjligt. En månad senare var jag på plats. Vi har väldigt liknande intressen och mycket olika personligheter – och helt annorlunda sätt att få till projekt.